What if I never rest.

Har en känsla av att jag är vaken för länge som vanligt. Jag har massor att göra i morgon. Ska gå upp klockan nio. Linnea, Hanna och Ella kommer på kvällen. På förmiddagen ska jag städa och göra fint här och kolla vad jag behöver köpa för sängkläder. På eftermiddagen ska jag ta mig till Nova Lund och köpa lakan, blommor, kanske något annat till rummet eller något. Just det, tänkte baka på förmiddagen också, så att de får något gott att äta när de kommer hit. Och visa att vi har det riktigt hemtrevligt här!
Ska köpa en ram som jag ännu inte gjort heller, till Håkan-affischen. Kanske ska försöka hitta några böcker på secondhand också, vill ha några här. Nu är det mest bara skolböcker och skrivböcker som jag har. Gick inte att släpa med sig i packningen hemifrån.
Borde fixa gardiner också, men har inga mått och om jag köper nu kommer de bara att ligga och damma någonstans innan jag orkar sätta upp dem. En matta vore ju fint med.
Herregud, vad gör jag med allt när jag flyttar härifrån?? Den dagen, den sorgen säger jag bara...
Ska nog slockna framför Desperate Housewives nu. Kul att jag roar mig med något.. Men har snart sett även tredje säsongen, det är så många cliffhangers i serien, tror jag dör!

Kvällsföreläsning.

Även om det tog emot att gå på föreläsningen efter tentan idag så var det ändå väldigt intressant. Föreläsaren Don Kulick pratade om olika fältarbeten han hade gjort, särskilt om det i Papau Nya Guinea. Landet är ungefär lika stort som Sverige, har 3 miljoner innevånare och talar 1000 olika språk.
Språket som talades av byborna som han studerade hade aldrig blivit dokumenterat och vid tiden som han besökte dem talade 85 personer språket. År 2009 när han återvände talade 42 personer språket. Han var intresserad utav språk som höll på att dö ut. De flesta idag talar nationalspråket i Papua Nya Guinea, vilket är ett kreolspråk, ett blandspråk, som kom till genom att flera män under kolonialiseringen med tvång fördes till plantagen och arbetade där. Tillsammans talade de massor av olika språk, som de, för att kunna kommunicera med varandra, bildade ett gemensamt språk av, och som nu är nationalspråket.
Människorna där är katoliker, och de var misstänksamma mot Don när han kom dit och berättade för dem att han ville studera dem. Dessutom var han ju vit. Det enda som skulle få dem att förstå vad han gjorde där hos dem, var att de kom till insikt med att han var en av deras egna som hade dött och nu återvänt som en annan människa. Enligt byborna blir man vit när man dör. Det var den enda förklaringen till varför han ville vara hos dem. Och det tror de än idag.
Förr blev byborna så fascinerade av den vita människans tillgångar; flygplanen, plåttaken, maskinerna. De ville också ha detta. När missionärerna (katolikerna) kom till dem lurade de i dem att de skulle få detta om de anförtrodde sig åt den kristna lärna och Gud. Därför gav de upp tron på sina egna gudar och började istället tro på Gud, och väntade på att få allt som den vita människan har. Men det kom aldrig.
De är fortfarande katoliker. De tror att man blir vit när man dör. De tror att himlen är Rom, där katolikerna kom ifrån. De tror att man tar sig till himlen med flyget. Det värsta är, att kolonialiseringen förstörde deras stolthet. År 2009, när Don återvände, hade de kommit till insikt med vart helvetet låg någonstans. Det var såklart deras egen by. De levde i helvetet. De förkastade sig själva och deras kultur. De känner ingen som helst stolthet över deras samhälle eller de liv de lever. Och det är på grund av vad kolonialiseringen och missionärerna gjorde.

Socialantropologi fascinerar mig. Och antropologi är allt. Det finns ingenting som man kan säga inte är antropologi. Man kan studera allt antropologiskt.
Det är därför det intresserar alla. Och fascinerar mig.

Dags för tenta.

Om cirka två timmar skriver jag min första tenta. Det känns relativt bra just nu, och hoppas att jag har kvar allt i huvudet när jag sitter där. Men vi har fyra timmar på oss, och så länge som jag tar det lugnt och tänker igenom och tänker logiskt så ska jag nog klara det i alla fall.
regler, vanor, statuspositioner, sociala institutioner MÖNSTER
strukturens dynamiska aspekt, vad människor faktiskt gör HANDLING
Det fungerar nog.
Ska ta en lugn promenad och köpa något att äta när jag sitter där. Jag har ingen termos för kaffe, tyvärr.
Min motivation idag är "Har jag klarat nationella provet i matte C så ska jag minsann klara det här med." Och det ska jag.

Sedan ska jag på en gästföreläsning direkt efter tentan. Det känns lite sådär att behöva göra det, men det blir nog intressant. Och vi får säkert lite rast emellan, tror inte att man kommer att behöva fyra timmar för att bli klar, vare sig man kan allt eller inte. Men man kommer ju lätt att känna sig slut efteråt.

Nu har jag bokat tvättid tills i morgon också. Och i morgon ska jag nog gå på stan och försöka hitta lite saker till mitt rum, kanske på Erikshjälpen. Och köpa täcke och kuddar och lakan. Hm, får nog inte med mig allt i morgon. Jag vill sätta upp min Håkan-affisch dock.

Okej, det här är knäppt. Jag dammsög nyss och ändå ser jag hårstrån på golvet. Jag dammsög ju nyss bort det! Suck.

Ska borsta tänderna igen, kanske fundera på att äta snart, sedan gå ut och köpa något att äta till tentan, och så andas i lugn takt.

Tentapluggande runt i Lund en vacker söndageftermiddag.

Förstå mig inte. Sympatisera med mig.

Systers rum och känner mig lite melankolisk och då passar Feist – The Park bra för stämningens skull. Jag har ont i magen, men jag väljer att sitta kvar. Inga rörelser lockar mig i kväll. Vill inte vakna i morgon, för i morgon kommer jag att göra någon hemskt ledsen. Jag tror det i alla fall. Det enda jag fortfarande lever på i den här situationen är hoppet om att det inte blir så brutalt som det skulle kunna bli. Fast sådant kommer bara fram när alla har gått. Rationaliteten blir ens försvar för att försöka göra allting så att det blir som vanligt, så som det alltid har varit, istället för att gå och lämna allt bakom sig för alltid. För även om man skulle återvända, så skulle ingenting se ut som då. När sätter de på värmen här inne egentligen?
Det är inte tillräckligt kallt än.
Kanske inte.
Men jag rår inte för mina känslor, det förstår du nog. För nu är du rationell. Inte i morgon. Inte några dagar framåt.
Vi bara antog att allting skulle flyta som en flaskpost på väg till hjärtats innersta förmak. Men den platsen finns ju inte. Bara om man inbillar sig det.
Men det kan jag inte.

Min tid i nuet och i framtiden.

Gick upp tidigt i morse (okej, 9.00) och skyndade upp till ett forskarseminarium om prostitution och hur det fungerar i våra skandinaviska länder. Vi har inga siffror i Sverige. Vi har bara mörkertal.

Vad ska vi göra kvar i Sverige?
Här blir vi bara mörkertal
Ingen som gillar dina färger
Vi kommer aldrig till final

Vad ska vi göra kvar i Sverige?
Här kan jag aldrig bli normal
Ta mig till färgerna och glädjen
För här blir vi bara mörkertal

Sedan var jag och handlade mat och åkte hem för att äta lunch. Pluggade på eftermiddagen, och det var lätt när jag nyss hade haft föreläsning om kapitlena. Man förstod bättre vad som var relevant eller inte. Och det blev middagstid och Julia började göra middag för i kväll bjöd vi Hanna, Johanna och Mattias på den där laxsåsen med svamp som alla tycker så mycket om. Johanna hade hoppats på den och Mattias har nu också blivit såld.
Onsdagar är som vanligt överplanerade av studentinstitutionerna. Hade jag kunnat hade jag i morgon:
gått på möte med miljöutskottet på Blekingska
gått på uppstartsmöte med läsecirkeln i Ordkonst
gått på radioföreläsningen i radiokursen som Radio AF ordnar
varit med på filmkvällen som Socialantropologiföreningen ordnar
jobbat på puben på Blekingska

Detta är vad jag faktiskt ska göra:
gå på möte med miljöutskottet på Blekingska
gå på radioföreläsningen i radiokursen

Sedan ska jag fixa biljetter till socialantropologisittningen (tema: myt & legend), radiosittningen (tema: usa) och Novischfesten (mörk kostym).
Och betala radiokursen.
400, 120, 140, 220.
Tur att CSN kommer på fredag.
På fredagkväll ska jag på tacksittning på Blekingska för att jag jobbade på klubben där för några veckor sedan. Hoppas på att lära känna några nya människor.

Sedan ska jag på barutbildning på torsdag på Blekingska och kan då jobba i baren. Blir nog väldigt bra att gå en sådan kurs, så kan jag jobba på fler ställen.

Sedan ska jag inte roa mig så mycket mer i helgen, har min första tenta på måndag, så ska inte ha en fest/bakis-helg denna vecka. Har varit så uteslutande tidigare helger här i Lund. Men nu behöver jag inte det mer. Ska ta en paus. Fast nej, jag har sittningar de fyra kommande helgerna. Herregud. Men bara en dag då.
Skitsamma, är jag en äkta student så är jag. Men inte bara för sakens skull, nej.

Jag planerar mitt rum och funderar vad jag ska köpa för möbler. Det kommer bli mysigt och lukta gott här inne. Jag vill göra ett rum som ger en stugmys-känsla. Baka kakor också. Mmm. Jag fick feeling.

Please, please, please, let me get what I want this time

Sitter som vanligt i köket och pluggar, för jag har inget skrivbord. Efter att tentan är färdig så ska jag se till att vila upp lite och göra något sådant, köpa möbler alltså. Så att jag har någonting att visa upp när folk kommer och hälsar på. Oh ja, för på torsdag i nästa vecka så kommer Linnea, Hanna och Ella.
Jag mår mycket bättre i kväll än i går. Satt och grät över mina anteckningar när jag satt och pluggade, och mamma ringde och jag grät ännu mer. Ibland blir stundens allvar så påtaglig. Men man vet att det nog går över, och här sitter jag i kväll och är mycket mer lättad. Folk kommer på föreläsningen och ber om mina anteckningar från föreläsningarna och kallar mig ambitiös och säger att jag kommer att klara det. Det känns peppande att höra. Och fick reda på idag att vi inte kommer att behöva kunna några direkta namn till tentan. Dessutom så kollade jag igenom tentan de gjorde i februari, och jag känner igen allt, att vi har gått igenom det, och hittat svaren i boken. Så idag har det minsann känts bra. Och jag har blivit motiverad till att plugga igen. Det har bara varit några dagar nu då det känts så segt och som att man inte kommer framåt fastän man har suttit och kämpat i flera timmar.

Men nu känner jag mig mer fri, och jag är inte rädd för att lämna det där bakom mig. Det känns som att jag redan har gjort det, men jag ska genomföra det nästa gång. Kanske är det för att jag önsketänker att du kanske känner likadant, eller att du inte kommer att ta det så hårt. Eller, om jag får det sagt, så finns det ingen återvändo. Det är nog så jag tänker, och då är plåstret draget ännu en gång. För i år.

Och jag börjar sakna franskan. Lyssnar på fransk musik, och vill titta på Amelie från Montmartre i kväll, men det har jag tänkt flera gånger. Och det slutar alltid med Desperate Housewives. Men en film är så lång, tänker jag. Och kräver mer. Inte som vanligt, som varje annan kväll.

Men det är du och jag, och jag längtar efter dig. Och du längtar efter mig. Vi kanske har längtat olika länge, kanske har du inte ens börjat. Men en dag så möts vi. Och jag ska ge dig allt jag har. Det är ett gift, vi kräver alltid något tillbaka. Det är därför det heter gift på engelska, det där som kallas present eller gåva. Vi blir skyldiga att ta emot det och ge någonting tillbaka.

men

"Hur kan du lämna mig? Jag har gett dig allt, är det här det du ger mig tillbaka?"

men det handlade bara om teorin. Och den kan inte säga allt om verkligheten, men den kan säga någonting. Och det ska gärna vara något väsentligt.

Saknar, men ändå.

Sitter i mitt rum här i Lund med mjuka kläder, ljus och ser den vanliga vinden utanför i trädet.
Det är fint att vara här, men än så länge är jag i en brytningspunkt mellan att känna att det här bara är så tillfälligt, samtidigt som jag tänker att det är här som jag verkligen bor. Jag är egentligen nöjd med allt, jag har valt rätt ämne, jag bor i ett fint område. Vissa ställen här påminner mig om London, med vackra träd och en liten damm i parken. Musiken de spelar är bra, det är det inget fel på. Ni bara väntar på mitt "men" eller hur.
Jomen det är så mycket som jag ber om, inget mer. Men jag har inget hemma här ändå. Den där tryggheten finns ju inte. Den enda länken som skulle kunna koppla mig till hemma är förstås Julia, men hon är ju precis som jag nu, och ännu mer. Ingenting blir någonsin likadant än. Jag saknar.. Ja, jag vet att det kanske låter fånigt, men jag saknar gymnasiet väldigt mycket. Jag kände mig alltid hemma där, kanske ännu mer än hemma hemma. Eller så får jag ju inte säga. Men där var allting så likadant, man följde rutiner, och ibland tror jag inte att det är något fel med det. Samtidigt som nya saker hände varje dag. Jag saknar mina vänner, det kommer jag aldrig undan. Jag vet att det i skolan till exempel kan kännas som jättelänge när jag inte har pratat med Sara på typ en vecka, fastän hon har varit i skolan, men vi springer om varandra, och så känns det som att vi inte har setts på en evighet. Och nu har jag inte sett henne alls på säkert tre veckor (inte mer?). Och jag saknar er andra också. Ja, väldigt. Det är svårt när man inte får gå tillbaka till det som har varit på ett sätt ett tag.
Jag vill bara inte tappa taget.
Det är ju tur att jag inte är själv här i alla fall, för när allt känns som mest främmande och jag blir mörkrädd så går jag bara till rummet bredvid och sover hos Julia istället. Tack och lov.
Annars är det väldigt fint här i Lund, jag har vänner här med. Kan inte världen bli ännu mindre så att alla kan vara här hos mig.
Nu ska jag lära mig mer om det lokala och det globala, och ingenting är längre isolerat som man ibland kan tro.