Var det verkligen folkhemmet jag sökte efter?

Kommer ihåg att jag vet att jag kan, jag kan skriva om viktiga saker. Jag vet faktiskt inte vad just nu. Tycker hemskt mycket om layouten, det känns mer på riktigt, som att jag skriver ett vackert dokument. Jag saknar väl mest att skriva inspirerande, intressanta och fördjupande gymnasieuppsatser. Jag förstår inte varför internet hackar idag. Detta brukar inte hända. Kommer ihåg att jag saknar att läsa sagoromaner, i en gammal värld. Något jag inser just nu är att jag tänker mig att världen var äldre förr än nu. Just nu känns det som att vi inte fattar någonting, som om detta skulle ha varit början och allt annat vore bättre. En tanke om att världen var bättre förr. Det var egentligen inte tänkt att jag skulle hämna här, det började bara med en annan infallsvinkel antar jag.
Jag brände mig på plattången, ja. Onödigt. Jag tappar så mycket hår runtomkring mig när jag plattar håret. Det dras av. Inte så märkvärdigt egentligen, men det förekommer. Bara för att jag målade ytterligare en nagel som jag hade plåster på förut så känns det som att alla mina naglar är nymålade, så jag är försiktig. Onödigt. I kväll skall jag på barnkalas med soul & 60's dansgolv. Hoppas det blir massvis av ballonger och serpentiner.
Jag längtar hem till Uppsala då och då. En mysig helgkväll, står i köket med mamma och lagar tacos. Jag har förmodligen redan bakat en god kaka till efterrätt. En riktigt smaskig, oh ja. Jag hade gärna haft en stickning på gång som jag längtar efter att hålla på med efter middagen. Samtidigt som man kanske tittar på någon brittisk komedi, som inte behöver ha någon särskilt bra kvalitet, men ändå inger en mysig känsla. Inte så mycket krux, liksom. Sedan kan jag bli lagom sömnig. Jag vill inte sitta vaken på mitt rum resten av natten för mig själv, utan i så fall snarare läsa någon bok eller fortsätta lite med stickningen (eller nej förresten, det blir konstigt att övergå till sömn då) och sedan somna i lagom tid och känna mig lika tillfreds dagen efter. Kanske gå ner på stan och fika med någon kompis eller någon i familjen. Jag ser varken framför mig att det behöver vara soligt eller mulet, jag vill inte ha för starka och medvetna intryck av någonting, utan bara vara. Bara harmoni. Och det hade varit fint om det hade varit lördag. Jag hade efter en bra dag nere på stan kunnat komma hem och fixa med skolarbeten så att jag ligger i fas till nästa vecka. Och tänk att det bara är lördag.
Nu är det fredag. Jag är klar med min dagdröm men känslan kvarstår. Och det känns väldigt bra. Inlägget innehåller precis den känsla som jag ville åstadkomma. Jag är tacksam gentemot stämningen och mig själv. Det känns väldigt viktigt. Jag har lyckats skriva om något viktigt igen, jag lyckades hitta det. Nu vet jag vad. Harmonin stegrar och jag är nöjd än en gång.

I bakgrunden radion.

Klockan 15:57 vaknar jag äntligen och känner mig pigg. Jag lade mig i sängen kl 06:32 i morse. Nu har jag även druckit ca en halv liter vatten. Jag har bedömt i förväg att detta kommer att vara en fin dag. Det blåser hit och dit, starka, hårda vindar viner genom löven och husen. Men den varma friska höstsolen hyllar dagen som denna.
Det är Kulturnatten i Lund idag och vi ska på spökvandring, kanske äta ostron utanför Grand Hotel och se Sophie Zelmani sprida musik på Stadshusets takscen.
Lyssnar på ett nytt radioprogram i Sveriges Radio P1, "Lundströms bokradio". Jens Lapidus är premiärgäst. Hur skapar författaren karaktären? Hur blir figurer av bläck och papper till folk? Helt enkelt. De får sin karaktär genom hur de formulerar sig.
Jag har ont i munnen för att jag åt toast på klubben i går som brände mig helt plötsligt.
Jag skulle kanske ägna mitt liv åt litteraturen, den känns alltid så bra och så rogivande. Jag tror inte att intresset skulle skadas, det är för bra. Jag vet inte riktigt vad jag vill bli, men låt mig placeras någonstans där. Det skulle kunna hjälpa mig och min mening med allt.
Man känner sig så sjuk när man har ont i munnen.
Nu vill jag gå och titta på tv eller bara ägna mig helt åt radiolyssnandet.

Detta är för dem som bara har 9 minuter.

Det här kan ha varit något som inte liknar den vanliga tiden som den upplevs av mig denna period. Vissa saker steg, vissa varade bara för länge sedan. Jag har på mig en ny gammal tröja idag, för att den verkade passa mig perfekt nu. Det gjorde den inte då, fastan jag önskade det. Håret har vuxit till sig, men det är snarare helt vilt för jag vet egentligen inte om det växer nedåt eller utåt.
Det märks hur ivrig jag är när jag är hungrig och vill få tiden att gå så snabbt. För någon gång får jag ju mat, och någon gång löser sig allt. Någon gång får jag äntligen ett jobb, eller åtminstone pengar.
Det är märkligt hur ljust bröd kryper ihop och torkar så snabbt. Titta bara hur kanterna har lyfts och böjts från brödskivans yta.
I kväll skall det bakas äppelpaj med extra deg och extra margarin så att den blir saftig och god. Och räkmackor innan dess. Jag är så hungrig.
Men om njutbart är hennes favoritadjektiv.

Mycket förtvivlan men också korta stunder av skönhet när tiden inte är sig lik. Det är som om musikens toner utgör en sorts parenteser i tiden, ett avbrott, en annan plats precis här, ett alltid mitt i ett aldrig. Ja, så är det, ett alltid i aldrig.

Vi söker så ihärdigt efter de där orden, de där orden som leder oss någon vart och som upplyser oss med den där kraften och som vi inte alltid är säkra på om de verkligen går att nå och få ett fast tag i. Något säger mig ändå att jag inte tror på att det skall kräva en äkta intelligens eller liknande, nej, de skall komma till oss. Men vad är det då? Är det bara erfarenheter? Vad är egentligen insikter? När är det dags för dem att träffa oss? När stöter vi på dem, ja, vart? Jag vet inte om det är så att man skall testa olika vägar eller inte, kanske skall man bara följa en enda väg. Vad är namnet på vägen som jag strövar på? Skulle jag ens tilltala den vid namn? Vem är jag att förenkla och förlåta allt och så fort som det går? Jag förutsätter andras existens i allra högsta grad. Inget tilltalar mig på liknande sätt. Jag börjar fundera över vart mitt kors är utsatt. Vart kommer jag till slut att fästas? För vem som helst låter detta mörkt och dramatiskt. Men min tro ligger i att där den sista punkten är belägen, det är där hela jag är fullständig och komplett. Där kommer jag att lida, men jag tror på att det är obefintligt för stunden. För jag måste undgå att tänka på det, när jag ser allting runt omkring mig, som livets tröst och vinst. Jag önskar att jag hade en Dalai Lama hos mig ibland, eller kanske är Morrie precis lika bra. Eller så kanske jag bara ska söka upp mina kamelior.

I'm feeling like I never should.

Jag är trött idag. Jag är trött på en hel del och det är just vad som gör mig trött på det sömniga planet. Arbetsmarknaden skenar iväg och jag hittar inte den rätta takten. Jag gör annat för att låta det undanhållas. Ett fel uppstod. Förklaringen till varför hela ungdomseliten irrar omkring som myror som ändå gör allt för drottningen, liksom getingar egentligen, det hela tycks vara naturens instinkter. Och hur kan denna enkla tanke inte ha infunnit sig hos mig tidigare. Inte i verkligheten. Jag har i sådana fall enbart skrattat och hånat det. Utan att förstå att jag har blivit till samma sak själv.
Jag ser på ord som det vackraste jag vet och alla tings kärna och det som är viktigt att tro på och ägna sig åt. Det är där jag irrar omkring, men det är där jag finner min plats. Det är genom ord som jag famlar och irrar omkring och genom ord som jag är stark och som jag har styrka. Jag fylls av dem. Till bristningsgränsen, men det går bra. Det är bara att luta sig tillbaka en minut. Bara tills allt tar sitt slut.
Samtidigt vill jag inte missa någonting. Jag vill ha deltagit i en bred variation av upplevelser så att jag vet vad det handlar om. Jag vill komma till insikter och lära mig hur man lever när jag håller på att dö. Jag känner inte igen mig själv var som helst i och för sig. Det räcker nog med mindre för mig. Det är den dummaste tanke jag någonsin har hört, men jag tror att det är jag.
Jag känner på pulsen och när jag tänker på det så sticker det till i magen och pulsen bara ökar. Tar sedan ett lugnt andetag och den blir återställande normal.
Jag tror att jag inombords har drabbats av någonting som inte längre kan förhindra min ilska. Jag uppfattar det som att det är dags, att nu är det min tur. Nu är tiden inne. Det skrämmer mig, men känns helt rätt på samma gång. Men det får mig samtidigt att inse att det är dags att ge sig hän åt allvaret och ta hand om det på ett bättre sätt, en bättre dag.
Vi kan dela ut våra fördelar och använda dem under dagar som dessa.

Ingen verkar medveten om att allt som sagts hittills är av noll och intet värde, just för att vi är djur som lyder under den kalla determinism som styr allt levande.

Först kommer odödligheten, sedan livlösheten vid dödens tunnel, sedan läran om att om man lär sig att dö så lär man sig att leva, till slut. Efter det följer att en liten flicka önskar begå självmord med stil, men inte förrän hon har tuttat eld på familjens 400 kvadratmeters våning i något högfärdigt lägenhetshus i Paris. Med en portvakt som har en katt döpt efter Leo Tolstoj.
Det är vad dagarna i allt lugn har fyllts med, och jag planerade att fylla dem med ännu mer mening.
Morgonen inleddes med ett besked från min föreläsare i filosofi om att min tentamen hade godkänts och att uppsatsen tilldelades betyget VG. Sedan vändes världen upp och ner. Sökandet efter jobb slog tillbaka i magen, sådär som jag drömmer mardrömmar om ibland (att jag tappar andan och det kittlas på samma gång. Vänta nu - hade jag inte liknande återkommande mardrömmar som liten..?). Sedan skulle jag återkomma om ett par veckor-en månad och höra om de äldre behövde mer umgänge då istället. Nu fanns det inget till övers. Det tycks mig som att de äldre här verkar vara lyckligare här än där jag kommer ifrån.Vad de hade skattat sig lyckliga.
Det kan förhålla sig så ibland, att när det verkligen gäller verkliga ting och sådant, att du bygger upp livet. Jag lutar mig mot dig som om du vore en mur av sten. Då spelar det ingen märkvärdig roll att du kan tyckas vara hård, det passar sig istället alldeles utmärkt. Varje gång  fylls jag av en varm lättnad och jag ser klart igen. Åtminstone är det så det känns för tillfället. Det är det enda svaret och den enda möjligheten just i det ögonblicket.
När jag nu har läst En vampyrs bekännelse, Tisdagarna med Morrie och påbörjat men läst halva Igelkottens elegans så har jag hamnat i en speciell atmosfär. Inte nog med att Igelkottens elegans tar upp all världens kultur och litteratur, så att jag förstår precis vad det handlar om. Alltifrån Anna Karenina till Darth Vader. Fascinationen över hur det hela har knutits ihop är påtaglig när jag läser allt detta.
Och läsningen ger mig mersmak denna gång, det händer då och då. Så jag vill läsa Norwegian Wood, Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, Min Kamp II. Kanske att jag därtill skulle passa på att läsa mer av Anne Rice eller varför inte läsa Da Vinci koden? Den såg jag ju som film i somras. Litet tokigt kanske, men jag tror att historien har mer att ge. Det finns ju ändå efterföljare.
Det är trevligt det där med att läsa när man slipper hundratals sidor av kurslitteratur.
Mörkret har fallit men jag reste mig igen.