13.10.15

Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst, det har jag lagt ner timmar på. Det brukar vara så, tyst från och med nu.

Turn my head with talk of summer time
Promise me that all you say is true

Ibland skräms jag av tillvaron som vissa dagar lyckas forma kring mig.
Jag vet inte om det kommer att bli svårt att förklara, men jag vill inget hellre än att försöka.
Det är inte direkt som ett filter. Eller jo, men inte över den aktuella och gällande tillvaron. Det är ett filter över allting annat. Över alla andra dagar. Filtret gör att det inte går att distansera sig till den tillvaron som gäller just nu. Jag äts upp av den.
Det är precis som när jag drömmer. Och allt som går eller känns tokigt med dagen bara lastas på varandra. Och dagen är verkligen inte över förrän den är över.
Och tillvaron ger mig en svag känsla av panik.
Det är som att jag ser att det hela i slutändan kommer att bli panik.
Men precis som i drömmar så slutar dagen, och med det upphör den gällande tillvaron, men precis i tid för att det inte ska hinna fallera helt.
För i drömmarna behöver jag i princip aldrig erfara hur det slutgiltiga slutet blir. Det flyter på tills man vaknar. Och då kan jag aldrig låta bli att undra hur det skulle ha slutat.
Men den här tillvaron.
Den vill jag bara komma bort ifrån.
Jag ser allt klart men är ändå helt vilsen.
Jag vet inte vart jag ska och jag vet inte vad som kommer att hända härnäst.
Jag vet bara att det inte är över än.
Det konstiga är att jag inte kan styra något av det, eftersom jag är vilsen.
Alla faktiska företeelser som sker, de är en del av den här tillvaron, som den var tvungen att vara.
Om jag hade kunna styra över det, då hade jag väl gjort allt i min makt för att inte låta det bli såhär? Det är bara så ödet bestämmer att det ska ske.
Det kan jag inte påverka.
Och i min vilsenhet faller jag.
Jag faller genom känsla efter känsla.
Det allra mest besynnerliga med allt det här är att det tar tid innan jag inser vad som har hänt och hur allt egentligen förhöll sig.
Jag går runt och lurar mig själv.
Jag inbillar mig att det är en dag och en tillvaro som vilken som helst. Det känns till och med ganska bra, jag trivs med mig själv rätt bra.
Men nej.
Jag fattade inte att det där inte var på riktigt. Det som nu är täckt av ett filter.
Det är det här som är på riktigt.
För nu är det inte jag som försöker styra över tillvaron, som bara är en inbillning.
Det är nu det osynliga styr, det som inte går att undvika eller blunda för. Jag förstår inte hur jag kunde försöka undvika och blunda för det tidigare och dessutom vara övertygad om att jag faktiskt hade lyckats.
Det innebär bara att den här tillvaron, det osynliga, måste övertyga mig ännu mer om att det är det här som är det verkliga.
För att jag ska inte tro att jag kan styra mig själv.
För som bäst kan jag bara vara en i mängden, men antagligen är jag ingenting alls.
Det enda rätta är att vara osäker.
För du får eller kan aldrig vara säker på vad som styr dig, på vad det osynliga är.
Det är bara när det gestaltar sig i den (faktiska) verkligheten som du kan få en viss aning om vad det är.
Men det börjar inte ens att närma sig tillräckligt.

För du kommer aldrig tillräckligt långt från ditt huvud för att kunna distansera dig till det.