Tänk när det inte går att inse att man inte förverkligar sig själv. Eller ännu värre, när man inte längre bryr sig så mycket och väntar på att det kommer åter.
Kärlek är bra, för den kan man slänga bort men en dag få tillbaka. Men den är aldrig samma sak.
Kontakter överallt sammanlänkar mig i tillvaron när jag inte riktigt vet vart jag ska fastna. Men nu har jag ganska bra koll, enligt mig själv. Det är en bra tid. Men utan våren så ser jag inte svalorna lika bra.
Hur jag än letar och försöker dra fram något så verkar jag inte komma någon vart. Ibland tror jag att jag har gjort det och lever lyckligare, men så inser jag helt plötsligt att det kanske bara var en illusion. Eller något annat.
Mozart, hur levde och gjorde du?
Det som är själva utgångspunkten i problemet är att det är vanligt förekommande att människor glömmer bort att vara det den specifika individens lycka och glädje är. Det är den jag är. Jag får en hastig återblick till Mustafa som säger "Glöm inte vem du är". Men ibland är det inte så att man glömmer sina egna lyckoämnen, man bara känner att de inte får plats eller passar in. Det är förskräckligt, verkligen. Lär dig leva bättre.
Jag vill spela Comptine d'un autre été på ett bra och spektakulärt piano, en flygel. Och lära mig förstå rytmen, det låter aldrig rätt när jag kommer till den där delen i stycket. Jag förstår inte vad det är som händer. Ibland inbillar jag mig att jag börjar närma mig den rätta takten på ett piano som är bättre än mitt eget. Tangenterna är så sega och det är ostämt, egentligen. Om allting ibland kunde vara lättare. Fast det vill jag inte med allt.
Sur l'autre rive j'attendrai
Des années durant
Avec l'espoir de revoir un jour
Ton éternel visage d'enfant
Dont les étranges yeux argentés
Trahissent l'âge et la sagesse.
Navigue longuement par-delà la brume
Pour regagner les abords de Pays Lumineux
Abandonnant les malheurs des vies passées
Les sourires timides et douloureux
Sur l'autre rive je t'attendrai
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar