Jag behöver sitta länge med något och sjunka ner i dess djup i ett slags mani men utan att det är skadligt. Det känns ändå redan rätt kallt. Om fönstren inte gnuggas nu så kan vi lika gärna ge upp. Någonstans ovan trädets vita blommor. Det är skrämmande när jag hamnar någonstans utan att förstå dess öde innan. Någonstans förstår jag men sinnet är envist men påverkas starkare ändå för att det är den svagare. Nya och nygamla ting får inte slå mig för hårt. Det leder alltid till någonting oigenkännligt. Ibland försöker jag bara rädda mitt eget skinn och hoppas på att vara en rolig och intressant människa istället. Utan att ha förstått eller tänkt på det så har jag tappat djupet i andras ögon. Eller snarare har jag blivit en som döljer. Ignorance is a bless. Tänk om jag kunde baka någonting, det hade jag egentligen velat. Det är så typiskt att det alltid är något hemma som saknas, mest för att jag brukar vilja göra något speciellt, eller med choklad i eller något sådant. Annars ligger det bara och skräpar, ungefär. Men nästa vecka ska jag baka min födelsedagstårta, hurra. Den ska bli ett mäster-/konstverk. Bakverk.
Det gör ingenting, kära lilla jag.
Nu rycktes mattan bort under mina fötter och jag lyckades ändå stå kvar. Det kallar jag någonting.
The distance that keeps you from knowing the truth.
Att skriva är så underbart. Jag är precis som vemsomhelst och jag framstår som någon jag egentligen inte är. Det behövs för en sådan som jag.
Baby, we were born for fun, or maybe to sleep in the sun.
Jublet känns så ljuvligt och overkligt när det kommer någonstans inifrån och utan att man var beredd på det.
Baby, we were born to run.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar