I remember when I lost my mind there was something so special about that place even your emotions have an echo in so much space.

Det är konstigt hur svårt och läskigt det här känns nu, när jag gjorde det så ofta förut, och då inte var rädd för det minsta lilla när det kom till det här.

Jag kanske har gömt mig.

Det får mig att tänka på texten you know my wandering days are over, does that mean that I'm getting boring? you tell me. 

Men jag är inte trött på att lyssna på mig själv nu, snarare försöker jag höra mig själv, min egen röst.
Jag försöker förstå vad den säger. Men ibland tror jag att jag är fast och är rädd för att försöka. Tror att jag riskerar allt som följd.

Jag försöker hitta något här för att få något minne och minnena av känslorna och tankarna som rörde sig runt runt. Kanske kan jag bli säkrare nu, i mig själv, gentemot hur det känns.

Kommer inte härifrån, kommer aldrig härifrån - stanna, stanna.

Klara fel och trötta ben.

Blåsinstrument som förser.
Kärnan i själen, tröttheten, leenden, problemen.