Please, please, please, let me get what I want this time

Sitter som vanligt i köket och pluggar, för jag har inget skrivbord. Efter att tentan är färdig så ska jag se till att vila upp lite och göra något sådant, köpa möbler alltså. Så att jag har någonting att visa upp när folk kommer och hälsar på. Oh ja, för på torsdag i nästa vecka så kommer Linnea, Hanna och Ella.
Jag mår mycket bättre i kväll än i går. Satt och grät över mina anteckningar när jag satt och pluggade, och mamma ringde och jag grät ännu mer. Ibland blir stundens allvar så påtaglig. Men man vet att det nog går över, och här sitter jag i kväll och är mycket mer lättad. Folk kommer på föreläsningen och ber om mina anteckningar från föreläsningarna och kallar mig ambitiös och säger att jag kommer att klara det. Det känns peppande att höra. Och fick reda på idag att vi inte kommer att behöva kunna några direkta namn till tentan. Dessutom så kollade jag igenom tentan de gjorde i februari, och jag känner igen allt, att vi har gått igenom det, och hittat svaren i boken. Så idag har det minsann känts bra. Och jag har blivit motiverad till att plugga igen. Det har bara varit några dagar nu då det känts så segt och som att man inte kommer framåt fastän man har suttit och kämpat i flera timmar.

Men nu känner jag mig mer fri, och jag är inte rädd för att lämna det där bakom mig. Det känns som att jag redan har gjort det, men jag ska genomföra det nästa gång. Kanske är det för att jag önsketänker att du kanske känner likadant, eller att du inte kommer att ta det så hårt. Eller, om jag får det sagt, så finns det ingen återvändo. Det är nog så jag tänker, och då är plåstret draget ännu en gång. För i år.

Och jag börjar sakna franskan. Lyssnar på fransk musik, och vill titta på Amelie från Montmartre i kväll, men det har jag tänkt flera gånger. Och det slutar alltid med Desperate Housewives. Men en film är så lång, tänker jag. Och kräver mer. Inte som vanligt, som varje annan kväll.

Men det är du och jag, och jag längtar efter dig. Och du längtar efter mig. Vi kanske har längtat olika länge, kanske har du inte ens börjat. Men en dag så möts vi. Och jag ska ge dig allt jag har. Det är ett gift, vi kräver alltid något tillbaka. Det är därför det heter gift på engelska, det där som kallas present eller gåva. Vi blir skyldiga att ta emot det och ge någonting tillbaka.

men

"Hur kan du lämna mig? Jag har gett dig allt, är det här det du ger mig tillbaka?"

men det handlade bara om teorin. Och den kan inte säga allt om verkligheten, men den kan säga någonting. Och det ska gärna vara något väsentligt.