"Vet du vad?" "Vadå?" "Idag är den bästa dagen i våra liv" "Jaha, varför då?" "Det bara är det"

Ibland är det som att något bara sätter sig på plats, precis där det ska vara och ingen annanstans.
Jag kände att det var en vårdag, den första i år. Den första fjärilen som flög runt mig och min cykel bekräftade det på pricken. Sedan även att jag lät mitt hår lufttorka i farten när jag cyklade hem. Tänker på frihet. Och hur kärleken är beskaffad i världen. I verkligheten.
Jag vill korsa fältet och låta solen stråla snett genom rutan, snoka i backspegeln och säga "bye bye for now".
Men än är jag nog inte redo för det, jag är inte klar här än. I denna del.  För den delen.
Fönstrena ledde mig inåt medan balkongen förde mig bortåt. Jag förde mig utåt.
Håret är allt som oftast laddat av elektroner, det är på så sätt tur att jag klipper det inom snart. Det är vår och därmed tycker jag att även håret ska få lätta. Det är som man själv kan lätta helt enkelt.

Kan vi vandra på stjärnorna ett tag nu? Eller åka bil på regnbågarna och studsa på molnen?

Maybe that's enough, that stuff.

Fast det var ju ett tag sedan. Men stan finns ändå kvar (väl?), jag behöver att något kommer tillbaks.
Gått  för mig själv ett tag och varit med mig själv, och sånt kan vara svårt att förstå sig på. Det kan vara farligt för mig, men det enda som behövs är att du förstår.
Gräset, och jag saknar romantiken. Isbiten. Gravstenen.
Klockorna som någon slår på hårt och snabbt, ja, snabbare för resten av livet.
Jag grät för det fick mig att skämmas så. Och sedan grät jag för att jag utsattes för det, det är sånt som märks. Och det är bara ord. Fooled.
Fån.