Så du vänder dig vart du vill
Men jag går alltid i täten
Jag lyfter upp dig och backar
Men det var alltid förgäves
Tror du blev förblindad av mitt sätt
Mitt sätt att se på världen
Åh, gud jag glömde
Att jag trodde det var värt det
Om jag hade dig här
Om det var du som förlät mig
Då hade jag önskat
Att allt var som jag lärt dig
Men se på mig, snälla
Se på mig som jag är
Ja, jag hade ihjäl dig
Men det är du
Var du som laddat geväret
Det var till slut du
Som var värd allt besväret
Om jag hade dig här
Om det var du som förlät mig
Då hade jag önskat
Att allt var som jag lärt dig
Och du ljöd och du fylldes
Av en svärta likt själen
På en sommardag lät du
Göra eld över tjälen
Som fyllt mitt hjärta
Långt värre än kärleken
Allt vi gjorde
Var en lek för djävulen
Om jag hade dig här
Om det var du som förlät mig
Då hade jag önskat
Att allt var som jag lärt dig
23.12.17
När en efterlängtad dröm går i lås
Jag jagar ifatt det för att hinna ikapp och inte glömma bort och om jag kan få upprättelse jagar jag fel då har jag glömt allt för gott
Om jag kommer dit kan jag äntligen slåss
Men när jag väl är där slösas all min kraft bort
Jag lägger mig ner och låter allt förgås
Och omfamnar allt som om en efterlängtad dröm går i lås
Du måste känna det jag gör
Men när allt väl förstörs
Kan väl aldrig låta dig in
Kom in en annan väg
En annan väg jag lovar
Jag ska hitta den åt dig
Jag ska leta medan jag
Medan jag
Medan jag sakta för
Sakta för dig iväg
Iväg mot ett annat liv
En annan värld
Kom iväg kom iväg
Jag lovar dig
Jag släpper dig fri här
Om jag kommer dit kan jag äntligen slåss
Men när jag väl är där slösas all min kraft bort
Jag lägger mig ner och låter allt förgås
Och omfamnar allt som om en efterlängtad dröm går i lås
Du måste känna det jag gör
Men när allt väl förstörs
Kan väl aldrig låta dig in
Kom in en annan väg
En annan väg jag lovar
Jag ska hitta den åt dig
Jag ska leta medan jag
Medan jag
Medan jag sakta för
Sakta för dig iväg
Iväg mot ett annat liv
En annan värld
Kom iväg kom iväg
Jag lovar dig
Jag släpper dig fri här
13.10.15
Jag klarar tystnaden bättre än vem som helst, det har jag lagt ner timmar på. Det brukar vara så, tyst från och med nu.
Turn my head with talk of summer time
Promise me that all you say is true
Ibland skräms jag av tillvaron som vissa dagar lyckas forma kring mig.
Jag vet inte om det kommer att bli svårt att förklara, men jag vill inget hellre än att försöka.
Det är inte direkt som ett filter. Eller jo, men inte över den aktuella och gällande tillvaron. Det är ett filter över allting annat. Över alla andra dagar. Filtret gör att det inte går att distansera sig till den tillvaron som gäller just nu. Jag äts upp av den.
Det är precis som när jag drömmer. Och allt som går eller känns tokigt med dagen bara lastas på varandra. Och dagen är verkligen inte över förrän den är över.
Och tillvaron ger mig en svag känsla av panik.
Det är som att jag ser att det hela i slutändan kommer att bli panik.
Men precis som i drömmar så slutar dagen, och med det upphör den gällande tillvaron, men precis i tid för att det inte ska hinna fallera helt.
För i drömmarna behöver jag i princip aldrig erfara hur det slutgiltiga slutet blir. Det flyter på tills man vaknar. Och då kan jag aldrig låta bli att undra hur det skulle ha slutat.
Men den här tillvaron.
Den vill jag bara komma bort ifrån.
Jag ser allt klart men är ändå helt vilsen.
Jag vet inte vart jag ska och jag vet inte vad som kommer att hända härnäst.
Jag vet bara att det inte är över än.
Det konstiga är att jag inte kan styra något av det, eftersom jag är vilsen.
Alla faktiska företeelser som sker, de är en del av den här tillvaron, som den var tvungen att vara.
Om jag hade kunna styra över det, då hade jag väl gjort allt i min makt för att inte låta det bli såhär? Det är bara så ödet bestämmer att det ska ske.
Det kan jag inte påverka.
Och i min vilsenhet faller jag.
Jag faller genom känsla efter känsla.
Det allra mest besynnerliga med allt det här är att det tar tid innan jag inser vad som har hänt och hur allt egentligen förhöll sig.
Jag går runt och lurar mig själv.
Jag inbillar mig att det är en dag och en tillvaro som vilken som helst. Det känns till och med ganska bra, jag trivs med mig själv rätt bra.
Men nej.
Jag fattade inte att det där inte var på riktigt. Det som nu är täckt av ett filter.
Det är det här som är på riktigt.
För nu är det inte jag som försöker styra över tillvaron, som bara är en inbillning.
Det är nu det osynliga styr, det som inte går att undvika eller blunda för. Jag förstår inte hur jag kunde försöka undvika och blunda för det tidigare och dessutom vara övertygad om att jag faktiskt hade lyckats.
Det innebär bara att den här tillvaron, det osynliga, måste övertyga mig ännu mer om att det är det här som är det verkliga.
För att jag ska inte tro att jag kan styra mig själv.
För som bäst kan jag bara vara en i mängden, men antagligen är jag ingenting alls.
Det enda rätta är att vara osäker.
För du får eller kan aldrig vara säker på vad som styr dig, på vad det osynliga är.
Det är bara när det gestaltar sig i den (faktiska) verkligheten som du kan få en viss aning om vad det är.
Men det börjar inte ens att närma sig tillräckligt.
För du kommer aldrig tillräckligt långt från ditt huvud för att kunna distansera dig till det.
Promise me that all you say is true
Ibland skräms jag av tillvaron som vissa dagar lyckas forma kring mig.
Jag vet inte om det kommer att bli svårt att förklara, men jag vill inget hellre än att försöka.
Det är inte direkt som ett filter. Eller jo, men inte över den aktuella och gällande tillvaron. Det är ett filter över allting annat. Över alla andra dagar. Filtret gör att det inte går att distansera sig till den tillvaron som gäller just nu. Jag äts upp av den.
Det är precis som när jag drömmer. Och allt som går eller känns tokigt med dagen bara lastas på varandra. Och dagen är verkligen inte över förrän den är över.
Och tillvaron ger mig en svag känsla av panik.
Det är som att jag ser att det hela i slutändan kommer att bli panik.
Men precis som i drömmar så slutar dagen, och med det upphör den gällande tillvaron, men precis i tid för att det inte ska hinna fallera helt.
För i drömmarna behöver jag i princip aldrig erfara hur det slutgiltiga slutet blir. Det flyter på tills man vaknar. Och då kan jag aldrig låta bli att undra hur det skulle ha slutat.
Men den här tillvaron.
Den vill jag bara komma bort ifrån.
Jag ser allt klart men är ändå helt vilsen.
Jag vet inte vart jag ska och jag vet inte vad som kommer att hända härnäst.
Jag vet bara att det inte är över än.
Det konstiga är att jag inte kan styra något av det, eftersom jag är vilsen.
Alla faktiska företeelser som sker, de är en del av den här tillvaron, som den var tvungen att vara.
Om jag hade kunna styra över det, då hade jag väl gjort allt i min makt för att inte låta det bli såhär? Det är bara så ödet bestämmer att det ska ske.
Det kan jag inte påverka.
Och i min vilsenhet faller jag.
Jag faller genom känsla efter känsla.
Det allra mest besynnerliga med allt det här är att det tar tid innan jag inser vad som har hänt och hur allt egentligen förhöll sig.
Jag går runt och lurar mig själv.
Jag inbillar mig att det är en dag och en tillvaro som vilken som helst. Det känns till och med ganska bra, jag trivs med mig själv rätt bra.
Men nej.
Jag fattade inte att det där inte var på riktigt. Det som nu är täckt av ett filter.
Det är det här som är på riktigt.
För nu är det inte jag som försöker styra över tillvaron, som bara är en inbillning.
Det är nu det osynliga styr, det som inte går att undvika eller blunda för. Jag förstår inte hur jag kunde försöka undvika och blunda för det tidigare och dessutom vara övertygad om att jag faktiskt hade lyckats.
Det innebär bara att den här tillvaron, det osynliga, måste övertyga mig ännu mer om att det är det här som är det verkliga.
För att jag ska inte tro att jag kan styra mig själv.
För som bäst kan jag bara vara en i mängden, men antagligen är jag ingenting alls.
Det enda rätta är att vara osäker.
För du får eller kan aldrig vara säker på vad som styr dig, på vad det osynliga är.
Det är bara när det gestaltar sig i den (faktiska) verkligheten som du kan få en viss aning om vad det är.
Men det börjar inte ens att närma sig tillräckligt.
För du kommer aldrig tillräckligt långt från ditt huvud för att kunna distansera dig till det.
25.1.15
Wandering child, so lost, so helpless.
Too many years fighting back tears
Why can't the past just die?
Why can't the past just die?
11.11.14
I remember when I lost my mind there was something so special about that place even your emotions have an echo in so much space.
Det är konstigt hur svårt och läskigt det här känns nu, när jag gjorde det så ofta förut, och då inte var rädd för det minsta lilla när det kom till det här.
Jag kanske har gömt mig.
Det får mig att tänka på texten you know my wandering days are over, does that mean that I'm getting boring? you tell me.
Men jag är inte trött på att lyssna på mig själv nu, snarare försöker jag höra mig själv, min egen röst.
Jag försöker förstå vad den säger. Men ibland tror jag att jag är fast och är rädd för att försöka. Tror att jag riskerar allt som följd.
Jag försöker hitta något här för att få något minne och minnena av känslorna och tankarna som rörde sig runt runt. Kanske kan jag bli säkrare nu, i mig själv, gentemot hur det känns.
Kommer inte härifrån, kommer aldrig härifrån - stanna, stanna.
Klara fel och trötta ben.
Blåsinstrument som förser.
Kärnan i själen, tröttheten, leenden, problemen.
Jag kanske har gömt mig.
Det får mig att tänka på texten you know my wandering days are over, does that mean that I'm getting boring? you tell me.
Men jag är inte trött på att lyssna på mig själv nu, snarare försöker jag höra mig själv, min egen röst.
Jag försöker förstå vad den säger. Men ibland tror jag att jag är fast och är rädd för att försöka. Tror att jag riskerar allt som följd.
Jag försöker hitta något här för att få något minne och minnena av känslorna och tankarna som rörde sig runt runt. Kanske kan jag bli säkrare nu, i mig själv, gentemot hur det känns.
Kommer inte härifrån, kommer aldrig härifrån - stanna, stanna.
Klara fel och trötta ben.
Blåsinstrument som förser.
Kärnan i själen, tröttheten, leenden, problemen.
23.9.13
Du lade dig på rälsen, du var så trött.
Kommer aldrig ihåg hur något verkligen var. Jag undrar vad det är som spelar roll just nu och vad som spelar roll i framtiden och vad som spelar mest roll; det som verkligen var då eller vad det nu har blivit till genom att man tänker tillbaka på det utifrån detta nu. Det kommer aldrig att sluta.
Let me go, please, let me fall asleep. Let me sleep 'til I wake up beside you.
It all seems perfect
But there are moments when I feel nothing at all
Same as always
Now it's repeating itself all over again
Night after night
you say you move on
tomorrow, tomorrow
Now, what's holding you back?
I don't know, I don't know
I don't know, I don't know
När något finns som inte går att erkänna för sig själv så går det inte att nämna eller skriva om heller.
Let me go, please, let me fall asleep. Let me sleep 'til I wake up beside you.
It all seems perfect
But there are moments when I feel nothing at all
Same as always
Now it's repeating itself all over again
Night after night
you say you move on
tomorrow, tomorrow
Now, what's holding you back?
I don't know, I don't know
I don't know, I don't know
När något finns som inte går att erkänna för sig själv så går det inte att nämna eller skriva om heller.
15.7.13
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova.
Det kanske inte ska handla om dig, det kanske är därför som jag inte kommer på exakt vad jag vill ha. Himlen som vi rör oss under har blivit tråkig och kanske stör dess växlingar båda oss för mycket. Tänk om den faller pladask till slut. Tänk om den förbiser det som vi har, kvar. Spelar det någon roll vad vi beslutar? Vad jag beslutar. När kärnan börjar vicka och kännas lös, vart börjar man leta någonstans då? Vad är det då exakt som jag vill ha?
Du flinar och jag låter det va.
Det är exakt vad du vill ha.
Den prisvärda vägen härifrån.
En landsväg vid en åker där blommorna växer längs hennes vader och kjolen som klistrar sig mot framsidan av låren men fladdrar som den vill baktill. Det hon aldrig ser. Men hon vet.
Du flinar och jag låter det va.
Det är exakt vad du vill ha.
Den prisvärda vägen härifrån.
En landsväg vid en åker där blommorna växer längs hennes vader och kjolen som klistrar sig mot framsidan av låren men fladdrar som den vill baktill. Det hon aldrig ser. Men hon vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)