I'm feeling like I never should.

Jag är trött idag. Jag är trött på en hel del och det är just vad som gör mig trött på det sömniga planet. Arbetsmarknaden skenar iväg och jag hittar inte den rätta takten. Jag gör annat för att låta det undanhållas. Ett fel uppstod. Förklaringen till varför hela ungdomseliten irrar omkring som myror som ändå gör allt för drottningen, liksom getingar egentligen, det hela tycks vara naturens instinkter. Och hur kan denna enkla tanke inte ha infunnit sig hos mig tidigare. Inte i verkligheten. Jag har i sådana fall enbart skrattat och hånat det. Utan att förstå att jag har blivit till samma sak själv.
Jag ser på ord som det vackraste jag vet och alla tings kärna och det som är viktigt att tro på och ägna sig åt. Det är där jag irrar omkring, men det är där jag finner min plats. Det är genom ord som jag famlar och irrar omkring och genom ord som jag är stark och som jag har styrka. Jag fylls av dem. Till bristningsgränsen, men det går bra. Det är bara att luta sig tillbaka en minut. Bara tills allt tar sitt slut.
Samtidigt vill jag inte missa någonting. Jag vill ha deltagit i en bred variation av upplevelser så att jag vet vad det handlar om. Jag vill komma till insikter och lära mig hur man lever när jag håller på att dö. Jag känner inte igen mig själv var som helst i och för sig. Det räcker nog med mindre för mig. Det är den dummaste tanke jag någonsin har hört, men jag tror att det är jag.
Jag känner på pulsen och när jag tänker på det så sticker det till i magen och pulsen bara ökar. Tar sedan ett lugnt andetag och den blir återställande normal.
Jag tror att jag inombords har drabbats av någonting som inte längre kan förhindra min ilska. Jag uppfattar det som att det är dags, att nu är det min tur. Nu är tiden inne. Det skrämmer mig, men känns helt rätt på samma gång. Men det får mig samtidigt att inse att det är dags att ge sig hän åt allvaret och ta hand om det på ett bättre sätt, en bättre dag.
Vi kan dela ut våra fördelar och använda dem under dagar som dessa.

Ingen verkar medveten om att allt som sagts hittills är av noll och intet värde, just för att vi är djur som lyder under den kalla determinism som styr allt levande.

Först kommer odödligheten, sedan livlösheten vid dödens tunnel, sedan läran om att om man lär sig att dö så lär man sig att leva, till slut. Efter det följer att en liten flicka önskar begå självmord med stil, men inte förrän hon har tuttat eld på familjens 400 kvadratmeters våning i något högfärdigt lägenhetshus i Paris. Med en portvakt som har en katt döpt efter Leo Tolstoj.
Det är vad dagarna i allt lugn har fyllts med, och jag planerade att fylla dem med ännu mer mening.
Morgonen inleddes med ett besked från min föreläsare i filosofi om att min tentamen hade godkänts och att uppsatsen tilldelades betyget VG. Sedan vändes världen upp och ner. Sökandet efter jobb slog tillbaka i magen, sådär som jag drömmer mardrömmar om ibland (att jag tappar andan och det kittlas på samma gång. Vänta nu - hade jag inte liknande återkommande mardrömmar som liten..?). Sedan skulle jag återkomma om ett par veckor-en månad och höra om de äldre behövde mer umgänge då istället. Nu fanns det inget till övers. Det tycks mig som att de äldre här verkar vara lyckligare här än där jag kommer ifrån.Vad de hade skattat sig lyckliga.
Det kan förhålla sig så ibland, att när det verkligen gäller verkliga ting och sådant, att du bygger upp livet. Jag lutar mig mot dig som om du vore en mur av sten. Då spelar det ingen märkvärdig roll att du kan tyckas vara hård, det passar sig istället alldeles utmärkt. Varje gång  fylls jag av en varm lättnad och jag ser klart igen. Åtminstone är det så det känns för tillfället. Det är det enda svaret och den enda möjligheten just i det ögonblicket.
När jag nu har läst En vampyrs bekännelse, Tisdagarna med Morrie och påbörjat men läst halva Igelkottens elegans så har jag hamnat i en speciell atmosfär. Inte nog med att Igelkottens elegans tar upp all världens kultur och litteratur, så att jag förstår precis vad det handlar om. Alltifrån Anna Karenina till Darth Vader. Fascinationen över hur det hela har knutits ihop är påtaglig när jag läser allt detta.
Och läsningen ger mig mersmak denna gång, det händer då och då. Så jag vill läsa Norwegian Wood, Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, Min Kamp II. Kanske att jag därtill skulle passa på att läsa mer av Anne Rice eller varför inte läsa Da Vinci koden? Den såg jag ju som film i somras. Litet tokigt kanske, men jag tror att historien har mer att ge. Det finns ju ändå efterföljare.
Det är trevligt det där med att läsa när man slipper hundratals sidor av kurslitteratur.
Mörkret har fallit men jag reste mig igen.

I can not believe what I think about myself these days.

Jag älskar min röst när jag sjunger sången, jag önskar uppträda tids nog. Särskilt den där första versen. Synd att den inte är min. Men detta var inte vad jag egentligen skulle säga. Det var som att jag bara inte kunde stoppa mig själv. Jag önskar att du inte hade förmågan att hålla tillbaka. Men vetskapen om den ger mig ändå en förhoppning om att det ändå finns där. Dying to hear this from you.
Klockan visar fortfarande tiden som att den vore något vi verkligen skall förhålla oss till och som vi skall låta vara en proportion till hur livet framskrider. Det, om något, känns som ett bakslag i den moderna utvecklingen. Kanske är det bara något som jag tänker.
Ropet hörs inte utifrån, det är som tinnitus i själen eller möjligtvis hjärtat. Jag har aldrig riktigt förstått mig på att skilja dem åt. Förmodligen för att jag inte vet vad någon av dem syftar till. Kanske av just den orsaken att man kan leva men vara hjärndöd, men inte leva och vara hjärtdöd. Själsdöd, då. Om ni så vill. Poängen jag vill framföra är kopplingen mellan själ och hjärta. Man kan som sagt leva och vara hjärndöd. Det är för att själen/hjärtat inte behöver hjärnan. När det kommer till dessa så är ingenting rationellt. Jag tror att det är där du brister. Men jag då... Hela min själ verkar ha brustit men ändå känns den starkare än någonsin. Fnys.
Någonting vackert är det som du sprider över min glans.
Utkristalliserade drömmar. Åh nej, tro inte att jag vet vad det betyder.
Det finns något skräckinjagande med att befinna sig på markplan nära botten och därmed vara medveten om möjligheten att folk kan snoka in på mig.Vem vill verkligen leva så. Jag tror faktiskt att jag skulle må allra bäst av att gå och lägga mig nu. Det måste vara allra högst märkbart, men samtidigt. Att jag är sjuklig naiv och aggressiv måste även det vara allra högst märkbart. Så hur skiljer sig egentligen de logiska möjligheterna där.
Förutom att sakna ord så saknar jag även fokus och samförståelse med de flesta med filosofisk rang. Kanske betyder att jag har gått bärsärk inuti x antal gånger under veckans gång. Men det är snarare av smärre katastrofal betydelse.
Huruvida vilket sätt jag skall somna på i kväll har jag dessvärre inte heller varit kapabel att fundera ut än.
Som om rubriken verkar konstig nu. Den sitter fullständigt perfekt på plats liksom allting annat. Däremot kan ingenting värja inför förändringar. Så nu återstår det bara för mig att se vad som händer.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Come on, we've gotta keep on dreaming, come on, we've gotta keep the fire burning.
Dream, baby, dream.

And it's hard to dance with the devil on your back

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you And even though it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Turn your thoughts away from cold unfeeling light and listen to the music of the night.

Det var ett tag sedan jag bakade, såhär dagen innan jag åker till Uppsala så bakar jag stompa. Då får jag god frukost i morgon i alla fall och jag antar att du klarar dig medan jag är iväg för några veckor framåt.
Kanske minns man om något forna skeende. You fancy romance, but not the performance of it. Jag har förstått att det ibland beror på missförstånd. Som att jag tror att du ser samma sak som jag när vi upplever något, men det visar sig att vi tänker helt olika. Men det behöver inte vara du som tänker likadant som jag. Någon annan kan se på det på samma sätt som jag. Det är som ett sätt att lära sig nya saker, när du ser på något på ett helt annat sätt. Ibland är det bara svårt att förstå att du förstår det som så. Ibland förstår vi inget alls, och jag vet inte vart vi då skall mötas. I tystnad och drivande tid, brukar det. Tiden läker alla sår, så sägs det. Det vet jag inget om.
Nu var den sista stompan gräddad.
Det är även komplicerat att förstå vem det är som förenklar vad. Jag tror kommunikationen är den störst betydande faktorn i det sammanhanget, åtminstone, men jag har svårt att vilja lyda. Det är som när han sjunger "Men i själen din, ja, långt, långt in ekar tonåringens vrål". Men det förs fram varenda gång. Jag tror att det beror på saker som man aldrig tar itu med. Att det skall kännas så svårt. Det är ju inte jag som är svag. Det var någon annan som inte kunde sätta stopp för sina begär. Svaghet på svindlande höjder. Det glömmer jag alltid/aldrig.
Förlåt mig för allt. Kan ingen säga det till mig? I rätt syfte och i rätt mening? Klarhet i allt spektakel som har lekt med mig ända sedan jag var en mindre naivitet. Kanske det. Och ändå önskar jag att ingen förstod. Jag måste få någon att hyscha min charade. Platsa i mitt palats. Magnificently.
Det här är vad som kan få mig sömnig, men jag har disk att ta hand om. Det är vad som kostar när man har roligt och bakar. Men sedan kan jag ta mig en brödbit till kvällsmål som belöning. Jag har en sådan vacker känsla inför mig själv i detta ögonblick. Den som ens skulle kunna ta den ifrån mig platsar inte in this periphery/palace of mine.

I'd like to rearrange your attitude to me.

I'd like to walk around in your mind someday
I'd like to walk all over the things you say to me

I'd like to run and jump on your solitude
I'd like to rearrange your attitude to me

You say you just want peace and to never hurt anyone
You see the end before the beginning has ever begun

I would disturb your easy tranquillity
I'd turn away the sad impossibility of your smile

I'd sit there in the sun of the things i like about you
I'd sing my songs and find out just what they mean to you

But most of all i'd like you to be unaware
Then i'd just wander away, trailing palm leaves behind me
So you don't even know i've been there

To be myself 2.

but if i would go back
to somewhere i'll be free
i don't know if i can
i don't think it's for real
but if i could delete it all
and be complete
i wouldn't doubt to tell them
i'll bring my soul to peace