Jag är trött idag. Jag är trött på en hel del och det är just vad som gör mig trött på det sömniga planet. Arbetsmarknaden skenar iväg och jag hittar inte den rätta takten. Jag gör annat för att låta det undanhållas. Ett fel uppstod. Förklaringen till varför hela ungdomseliten irrar omkring som myror som ändå gör allt för drottningen, liksom getingar egentligen, det hela tycks vara naturens instinkter. Och hur kan denna enkla tanke inte ha infunnit sig hos mig tidigare. Inte i verkligheten. Jag har i sådana fall enbart skrattat och hånat det. Utan att förstå att jag har blivit till samma sak själv.
Jag ser på ord som det vackraste jag vet och alla tings kärna och det som är viktigt att tro på och ägna sig åt. Det är där jag irrar omkring, men det är där jag finner min plats. Det är genom ord som jag famlar och irrar omkring och genom ord som jag är stark och som jag har styrka. Jag fylls av dem. Till bristningsgränsen, men det går bra. Det är bara att luta sig tillbaka en minut. Bara tills allt tar sitt slut.
Samtidigt vill jag inte missa någonting. Jag vill ha deltagit i en bred variation av upplevelser så att jag vet vad det handlar om. Jag vill komma till insikter och lära mig hur man lever när jag håller på att dö. Jag känner inte igen mig själv var som helst i och för sig. Det räcker nog med mindre för mig. Det är den dummaste tanke jag någonsin har hört, men jag tror att det är jag.
Jag känner på pulsen och när jag tänker på det så sticker det till i magen och pulsen bara ökar. Tar sedan ett lugnt andetag och den blir återställande normal.
Jag tror att jag inombords har drabbats av någonting som inte längre kan förhindra min ilska. Jag uppfattar det som att det är dags, att nu är det min tur. Nu är tiden inne. Det skrämmer mig, men känns helt rätt på samma gång. Men det får mig samtidigt att inse att det är dags att ge sig hän åt allvaret och ta hand om det på ett bättre sätt, en bättre dag.
Vi kan dela ut våra fördelar och använda dem under dagar som dessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar