Mycket förtvivlan men också korta stunder av skönhet när tiden inte är sig lik. Det är som om musikens toner utgör en sorts parenteser i tiden, ett avbrott, en annan plats precis här, ett alltid mitt i ett aldrig. Ja, så är det, ett alltid i aldrig.

Vi söker så ihärdigt efter de där orden, de där orden som leder oss någon vart och som upplyser oss med den där kraften och som vi inte alltid är säkra på om de verkligen går att nå och få ett fast tag i. Något säger mig ändå att jag inte tror på att det skall kräva en äkta intelligens eller liknande, nej, de skall komma till oss. Men vad är det då? Är det bara erfarenheter? Vad är egentligen insikter? När är det dags för dem att träffa oss? När stöter vi på dem, ja, vart? Jag vet inte om det är så att man skall testa olika vägar eller inte, kanske skall man bara följa en enda väg. Vad är namnet på vägen som jag strövar på? Skulle jag ens tilltala den vid namn? Vem är jag att förenkla och förlåta allt och så fort som det går? Jag förutsätter andras existens i allra högsta grad. Inget tilltalar mig på liknande sätt. Jag börjar fundera över vart mitt kors är utsatt. Vart kommer jag till slut att fästas? För vem som helst låter detta mörkt och dramatiskt. Men min tro ligger i att där den sista punkten är belägen, det är där hela jag är fullständig och komplett. Där kommer jag att lida, men jag tror på att det är obefintligt för stunden. För jag måste undgå att tänka på det, när jag ser allting runt omkring mig, som livets tröst och vinst. Jag önskar att jag hade en Dalai Lama hos mig ibland, eller kanske är Morrie precis lika bra. Eller så kanske jag bara ska söka upp mina kamelior.