Mormor är någon som alltid har betytt något speciellt för mig. Hos henne kommer jag för alltid vara den lilla flickan jag en gång var. I hennes ögon kommer jag alltid att vara oskuldsfull. Hennes ögon kommer aldrig någonsin att döma mig.
För drygt ett år sedan dog hennes syster, min gammelmoster. Detta fick mig att se allt så mycket klarare. Även om jag var jätteledsen att min gammelmoster, så kunde jag inte låta bli att föreställa mig att det var mormor. Allting föreföll så verkligt för mig. Jag påmindes om att hon inte kommer att finnas för alltid.
Sedan dess har jag ofta tänkt tillbaka på min barndom med henne. Jag minns hur jag i hennes sovrum älskade att titta på hennes vackra halsband. Jag älskade att känna doften av hennes handväska, det gör jag än idag. Jag älskade att få fika minst 3 gånger om dagen.
Det som jag mest minns är hur hon varenda kväll förde mig och min syster på ryggen tills vi somnade. Vi läste Gud som haver barnen kär, även fast varken någon av oss var särskilt religiösa. Varje kväll. Hon gjorde aldrig några undantag. Så länge jag har känt henne har hon aldrig gjort några undantag. Hon har funnits där för alla, hjälpt alla, och det vackraste av allt: Hon har alltid visat sann snällhet mot alla i hennes närhet.
Mormor, min mormor... Varje gång jag ser hennes leende är det som att jag fylls med en speciell lycka som är odefinierbar.
Jag pratar aldrig med henne om mitt liv i Uppsala, ingenting som berör sådant som inte finns i vår värld. Med hennes leende försvinner allt. Allt som egentligen inte finns. Med hennes leende ser jag allt. Alla vackra minnen, dessa barndomsminnen som jag har haft turen att få leva.
För ungefär två veckor sedan väckte min pappa mig tidigt på morgonen. Eller ja, vi råkade ju ha sovmorgon den dagen. Jag hade ingen aning om vad klockan var. Pappa sa att min morbror hade ringt. Jag tänkte att det var något med morfar.
Pappa sa att mamma hade åkt upp till Hälsingland. Yrvaken, utan att förstå vad som egentligen hände, lyssnade jag till hur pappa berättade att mormor inte mår något bra. Att hon hade fått en blödning i hjärnan. Vid detta ögonblick vaknade jag till. Jag såg framför mig att mormor befann sig i smärtor på väg att dö. Dö? Nej, inte mormor, inte nu. Pappa berättade att hon vid ett-tiden på natten förts med ambulans till sjukhus och att de gjorde allt för att hjälpa henne. Jag grät, jag gömde mig under täcket. Jag sa att jag var rädd. Rädd att hon skulle dö. Jag ville vara själv, jag ville gråta klart, även
om jag visste att det skulle vara omöjligt. Varför låter pappa mig inte vara själv för? Varför går han inte till jobbet så att jag får vara själv? Snälla, sitt inte där på sängkanten och förvänta dig något av mig. Jag har ingenting att ge, inte nu när mormor kommer dö. I det ögonblicket visste jag inte vad jag önskade. Jag önskade självklart att mormor skulle leva längre, men allra helst ville jag det som var bäst för henne. För att på något sätt ge tillbaka, allt det som hon har gett alla andra.
Mormor... Mormor lever fortfarande. Hon är utskriven från sjukhuset. Hon får hjälp av morfar och personalen på Ringshög.
Jag ska hälsa på henne i helgen. Jag känner det som att jag får en andra chans. En andra chans att berätta det här för henne. Hon som är det mest speciella jag vet.
Mamma berättade att hon på sjukhuset hade sagt att hon har världens finaste barnbarn. Och ibland när jag är med henne kan hon sitta länge och titta på mig. Helt tyst. Till slut säger hon det; "Tänka sig vilken tur jag har att jag fick sanne fina barnbarn."
Varje gång vill jag gråta. Av lycka, dom gångerna.
För det är då. Det är då jag är så tacksam att jag får vara hennes barnbarn och att hon har gjort mig till den jag är.
Att jag får vara hennes finaste barnbarn. För hon är det jag tror på. Hon representerar allt jag tror på. Hon är helt klart min ängel på jorden.
-Januari, 2011.
så vackert du beskriver er relation. fina mormor och fina erika, hoppas att hon finns kvar en lång tid till.
SvaraRadera