En natt drömde jag om så många händelser i mitt liv. En annan somnade jag med lättnaden och vaknade med tyngden så djup i madrassen för att jag inte hittade någon god anledning att gå upp. Som jag letade. Men så mycket kan förändras på mindre än en sekund.
Funderingar över huruvida stoltheten finns där eller inte idag. Men som jag vill känna.
Det är känslan efter något som tar slut. Här är den. Åh, nu tappade jag visst andan igen.
Kroppen har som ett ständigt behov av att släppa ut och låta det skvala som stora långsamma vågor och aldrig sluta.
Men känslorna håller allt det där inuti och det medför ännu mer förödande konsekvenser när vågorna svämmar över där inne och går igenom väggen.
Och dagar som sådana gör att det är omöjligt att somna om kvällarna. Det går inte att somna när de bråkar inuti, innan någonting har kunnat lösas. Och det är för att jag inte gör någonting åt det. Inte gjort någonting på hela dan. Här är jag.
Förresten kan ingen hjälpa mig. Ingen kan säga något som jag inte redan vet. Jag behöver det jag vet om att jag behöver. Jag har behöver vänner här. Men jag vet att det är dags att gå och lägga sig och sova. Hoppas på en bättre dag. Var är du. Jag trodde allt var bra. Hur kan något göra fysiskt ont när det är känslorna och tankarna som gör mig illa. Är det inte tillräckligt nog. Ni slår på mig fastän jag redan har lagt mig ner på marken. Jag gav mig själv till er.
Falling down on my knees, without saying a single word. I'll tell you how it feels.
Any way.
fint
SvaraRadera