Jag har svårt att röra mig, jag vet inte vart jag ska gå. Vart ska jag lätta någonstans nästa gång.
History, history repeats itself and it seems like this: I just never learn.
Then I suppose all good things are born to die.
Men det går väl på något sätt. Det skulle kunna vara så uppenbart, men. Det är bara det att jag inte kan.
I natt drömde jag bara hemska drömmar. Utøya-scenario, rån, lagom nöjd för tenta-resultat, ångest, rädsla, jag har bara förlorat.
Det är alltid lika svårt att förstå, för att man inte vill det. Sedan vänjer man sig, som när någon dör. Fast graden sjunker aldrig, det är bara det att vi lär oss någonting annat sedan. Ersätter sorgen med något för att jämna ut det.
Jag tror inte att jag har kommit någonstans idag. Nu tvingar Julia mig att gå, som hon alltid gör, och det brukar alltid sluta bra till slut. Men tänk om det hade varit annorlunda, ännu bättre. Det är mycket som jag ändå styr över själv. Och det måste vara så. Annars kan jag inte förlåta eller lämna det i ett litet utrymme i hörnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar