It's hard to stay low when everybody notice

För ett ögonblick
träffas vi sakta av
tyngden våra minnen gav
Och vår förvrängning av nuet
är blott en stämplad försändelse
av vår förflutna vanmakts sätt att
hantera vår överlevnads
ytliga anspänningar och djupa obehag
För sen ler vi såväl
nu som då
för ett tag
När sårens blod koagulerat
Och stjärnorna för ögonen
upphört att glimma
Där vi nu står
finns allt vi har kvar

Vi tar oss aldrig
därifrån
Du försvinner aldrig
Bort härifrån

Kvarlämnad, fördömd
Utesluten och bortglömd
Priset vi betalar
För den tysta fridens skull
När kärlekens offer
betalar våra sinnens ro
Så vaggas våra minnen
sakta till sömns
De överlevde bara
för en numera förträngd stund
Men trots att de aldrig var planterade
fortsätter de alltjämt att gro
En livstids oro
är allt som vi har
Där vi nu står
finns allt vi har kvar

Vi tar oss aldrig
därifrån
Du försvinner aldrig
Bort härifrån

(Glöm det, sa dom
Hon kommer aldrig minnas
Det var vad som påstods
Skydda dom, som skyddas bör
Lita på oss, vi vet vad vi gör
Låt oss tystna
Så att ingen nånsin hör
Vi låtsas att vi inget ser
Och så kommer det sen
aldrig tillbaka något mer)

Hör du mig hör du mig hör du mig allt det här är för dig

Vänd dig
Snälla vänd på dig där
Jag kommer närmre
Försvinner där du inte är
Vänd dig
Snälla vänd på dig när
Du passar i mig
Min passform är utgjuten
Förenad med tanken
Att du ska vara här

Lova oss inget
Men förändra oss inte
Använd din tid
För här råder stillhet
Vi klarar av att andas
Fastän var och en stängs av
Länge lutar vi oss tillbaks
Med blicken på varandra
Du har inga toner kvar
Jag kvider
Men det njuter vi bara av

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

En atmosfär
har tillfälligt äntrats
I samma stund belastats
Och därefter begränsats
Trovärdigt kamouflerats
Där varje tanke registreras
Och varje dött hopp premieras

Där i lever odödligheten
Livshemligheten
Och alla vanföreställningar
Om att alla där i vet vem du är
Vet vad du förlåter
De vet vad du betalar
Och vem som gjort anspråk på
Allt du en gång varit värd
Och det som sedan använts för att
Komma, åter

Och om du hade vetat
hade du ändå gjort om det
Lärt dig bedöva sånt du ärvt
Därefter krampaktigt hållit fast
Vid allt vad ditt liv har gått ut på
Vad rösterna så tydligt har sagt åt dig
Att tro på att det mesta de säger dig
troligtvis är sant
Med största sannolikhet
är som det låter
Och att de aldrig kommer tystna
Aldrig kommer kallas åter

Du förändras aldrig med tiden
Och atmosfären du äntrat
Är allt du nu känner
Allt som du hör
Allt som du ser
Förnimmer och tillåter
Och du lever där, kvar ensam
Håller kroppen kvar mot marken
Och börjar sakta röra dig igen
Du hoppas men kan inte längre tro på
Förlåtelsen

Ett litet liv

Solen sken där på oss två
Med ögon som bränner
Jag minns oss där och då
Ett ögonblick som delas
Båda ensamma som få
Men bara en av oss
Bara en av oss såg på

Jag vänder sakta om
Och hör dom ord som kvävs
Dom skaver och dom sviker
Dom ekar och dom tär
Dom måste tystas ner nu
Dom får aldrig nämnas här

För när allting sedan vänder
Och alla andats ut
Där längst nere har vi fallit
När allting tagit slut
Men starkast är vi ensamma
Medan andra blint ser på
Långt borta, bredvid, och ovanifrån

Och i ett långsamt ögonblick
Där skiljs vi plötsligt åt
Ett nytt solsken skiner på oss
Du lämnar tyst och går
Befriade, beskyddade
Men aldrig förrän nu
Vi är uttömda och nedbrutna
Och vår luft har andats ut

För ett liv som fick sin början
Men aldrig får nåt slut