En atmosfär
har tillfälligt äntrats
I samma stund belastats
Och därefter begränsats
Trovärdigt kamouflerats
Där varje tanke registreras
Och varje dött hopp premieras
Där i lever odödligheten
Livshemligheten
Och alla vanföreställningar
Om att alla där i vet vem du är
Vet vad du förlåter
De vet vad du betalar
Och vem som gjort anspråk på
Allt du en gång varit värd
Och det som sedan använts för att
Komma, åter
Och om du hade vetat
hade du ändå gjort om det
Lärt dig bedöva sånt du ärvt
Därefter krampaktigt hållit fast
Vid allt vad ditt liv har gått ut på
Vad rösterna så tydligt har sagt åt dig
Att tro på att det mesta de säger dig
troligtvis är sant
Med största sannolikhet
är som det låter
Och att de aldrig kommer tystna
Aldrig kommer kallas åter
Du förändras aldrig med tiden
Och atmosfären du äntrat
Är allt du nu känner
Allt som du hör
Allt som du ser
Förnimmer och tillåter
Och du lever där, kvar ensam
Håller kroppen kvar mot marken
Och börjar sakta röra dig igen
Du hoppas men kan inte längre tro på
Förlåtelsen
