För ett ögonblick
träffas vi sakta av
tyngden våra minnen gav
Och vår förvrängning av nuet
är blott en stämplad försändelse
av vår förflutna vanmakts sätt att
hantera vår överlevnads
ytliga anspänningar och djupa obehag
För sen ler vi såväl
nu som då
för ett tag
När sårens blod koagulerat
Och stjärnorna för ögonen
upphört att glimma
Där vi nu står
finns allt vi har kvar
Vi tar oss aldrig
därifrån
Du försvinner aldrig
Bort härifrån
Kvarlämnad, fördömd
Utesluten och bortglömd
Priset vi betalar
För den tysta fridens skull
När kärlekens offer
betalar våra sinnens ro
Så vaggas våra minnen
sakta till sömns
De överlevde bara
för en numera förträngd stund
Men trots att de aldrig var planterade
fortsätter de alltjämt att gro
En livstids oro
är allt som vi har
Där vi nu står
finns allt vi har kvar
Vi tar oss aldrig
därifrån
Du försvinner aldrig
Bort härifrån
(Glöm det, sa dom
Hon kommer aldrig minnas
Det var vad som påstods
Skydda dom, som skyddas bör
Lita på oss, vi vet vad vi gör
Låt oss tystna
Så att ingen nånsin hör
Vi låtsas att vi inget ser
Och så kommer det sen
aldrig tillbaka något mer)
