Hope there's someone.

Nu kallnar väl äggen snart, men jag tänkte just tanken att ta en dusch. Sedan kom jag på att jag ändå måste duscha senare idag. Så det blir inget av med det. Älskling, du får ett kallt ägg ändå. Vi kan inte ha olika dygnsrytm nu, jag är redan senare än vad jag brukar. Jag sätter på julmusik och knappar på tangenterna så kanske vaknar du med något behag. Preparerar en jättefrukost så som vi brukar. Men vänta.
Kanske ska vika min tvätt. Jag har redan diskat. Gått på toa. Gjort frukost, då. Tänt ljus. Tittat på julkalendern. Ansökt om restidsgaranti på SJ och Veolia Transport. Skickat sms. Dragit bort gardinerna i köket och släppt in morgon/dagsljuset. Tänkt en hel del tankar.
Och du bara sover. Hur länge kan du ha varit vaken i går egentligen. Jag ger det 20 minuter till.
Skyll dig själv.
Nu är det bara frukosten kvar.

Every action is a reaction.

En lång dag har förflutit efter många timmar runt tåg. Kommer äntligen fram och det enda det pratas om är inköp och hyreshöjning. That's my man. Jag trodde då att jag skulle vara trött i kväll. Jag vill inte lägga mig än, trots att jag brukar känna mig trött vid nio/tio-tiden, och hon är 22:09. Kanske beror det på vad man gör. Kanske sov jag lagom mycket på tåget.
Om man hade ett eget hav.
Kommer aldrig på vad det är jag vill säga med någonting alls egentligen. Ibland förstår jag det bara långt efteråt. Men för det är det inte försent.
Jag hoppas att jag njuter av konserten i morgon kväll, jag har lyssnat en del på Moneybrothers senaste skiva (det känns inte som att man säger skiva längre, men det är det enda rätta för mig). Men det känns någonstans bekant ändå. Men det gör inget, det gör inte att jag inte gillar det ändå. Så.
Hoppar på bästa tanke och skriver ner det. Kanske har jag tappat bort dem i kväll. Trots att jag skulle kunna säga så otroligt många saker just i detta ögonblick. Men det är så mycket som man håller för sig själv, även om man inte tänker på det. Det behöver inte vara något speciellt, för övrigt. Kanske har det gått för långt. Kan du säga hur du känner. Jag vill ligga bredvid dig i natt och ligga nära och prata länge. Länge, ja. Hörde att du hade mycket att säga i kväll. Men nu känns det som att det är min tur. Jag väntar på att få höra vad han har att säga. Förfärliga bilder på nyheterna nu. Krossar allt.
Många tror på att det går förbi så fort som klippet klipps av. Ja, hur skulle man annars kunna leva i denna värld. Det förefaller mig för djupt och för overkligt. Hur kan vi välja att inte tro på det verkliga. Jag är så rädd för det overkliga, det är det jag känner när jag ser något verkligt.
Jag måste väl sluta belöna mig själv. Det är inte alltid bra, för det dör ut till slut.
Nej, fast nu börjar jag känna lite trötthet ändå. Jag hoppas att amaryllisen växer och blir fager, stor och vacker. Och kanske doftar jul. Jag kanske ska köpa mossa. En annan gång ska jag göra allt som jag själv säger.
Prova några dagar och se efter nu. Jag tror visst att du klarar det.

No one laughs at God in a hospital.

Kommer kanske inte ihåg det när jag lägger mig i andras rutiner. Men jag känner ändå att jag för mig själv måste tänka att det för mig i detta ögonblick inte är en stor grej. Det är inget som universum berörs av. Inte ens mitt eget. Det blir ibland så fånigt allting. Som att vi döljer saker för rädslan att förstora det. Försök att inte skratta. Det snöar ute nu och jag är lite orolig för att cykla på jobbet. Klockan är bara 10.00.
Förutom att oroas angående biosalongsplaceringen som kan nå katastrofala höjder så börjar det att kännas oroligt att vara hemma själv. Jag har det bra när mamma och pappa är hemma och när jag umgås med vänner. Kanske är jag ensamrädd här hemma. 
Precis som de kloka orden talar till mig ibland men ibland inte tycker att det är värt besväret då det bara handlar om fånerier. Kloka ord kommer sällan ensamma. 
Berätta för mig om du vill. Jag tror att jag väntar på något.
Jag upplever det som att det är så mycket som undviks hela tiden och saker som förträngs och förintas inuti. Om bara jag visste.
 Kommer ingen vart men om du bara uppskattade det.

Här kommer det.

Ja, nä, inte många passande ord börjar på J. I morgon smäller det, min första riktiga bal någonsin. Jag har inte allt under kontroll.
Klurar ut ett genomförbart koncept för att få allting att fungera. Som att jag menade något med det.
Yngre begåvningar söker efter något bättre.
Inger mig förhoppningar om något större. Korsar igenom huvudet och hjärnan säger mer än bara orden som slår emot varandra i en riktning som upphör innan urskiljandet gick att uppfatta eller uppleva.
Konstord i mitt förstånd ökar värdet i mig.
Krokar i cellerna som ger det ett försök att binda ihop alltsammans i en helhet, som behöver en ny enhet. Konkret.
Vem vet.
Leder till ett letande efter körsångare som kanske kan tala om för mig hur det verkligen känns, eller ska kännas. Eller hur det faktiskt kändes.
Känslobedövare.
Du får inte vara min känslobedövning har jag sagt.
Pakterna stärks och jag vägrar röra runt i grytan.
Misstaget var att sakna sitt förstånd när det som allra mest behövdes men behövde anstränga sig som allra minst.
Klagomål i en sörja som utgörs av röster från fel håll i en salig blandning av missnöje och längtan efter styrka.
I kväll kan jag sätta ord på allt.
Jublar.

It has been quite some long and hard time.

It kind of occurs to me that every time I become bored I always end up writing even though that bores in some sort of way as well. Or maybe just associate with boredom. Commonplaces like these.
Sometimes I figure that I spend too many moments thinking about autumn 2010. I guess I had not been that much of a new person for quite some time. I imagined myself being free and I found myself being a success. And everything else, like realising everything was about to end and I actually enjoyed every second of it for as long as they lasted. Although I learned a lot of new things at the time. Maybe that was what created the happiness and content inside.
Although summer 2011 was a disaster and I was a dumbass and didn't think clearly. I still wonder if that ever got changed.
It's just all about me, but that doesn't please my mind right now.

Jag är velig och vag
Snälla, vart är ditt fasta tag
Jag har hamnat här bak
Dra mig fram, tillbaks
Under ytan har jag ingen tid kvar
Bara i ljuset högt ovanför
ser jag tillbaka på mig själv
en drunkning i mitt hjärtas hav

Tanken uppfattades långsamt som sökandet efter växandets stöd.

Kanske att vår växt i fönsterbrädet i köket kommer att växa och bli stor kring dess blompinne. Jag får uppfattningen att jag själv växer kring ett slags blompinne som gör att jag successivt växer på höjden men knappast utan det stödet. Jag tror mitt sökande är sökandet efter det stödet. 
Jag fick en värkande kropp efter joggingturen, men jag myste ner mig i soffan med varm choklad och "Så mycket bättre". I kväll ska jag äta fin middag framför "Bonde söker fru". Ja, det är ibland så jag planerar min vardag. Däremot glömmer jag inte bort att ägna mig åt "Filosofiska rummet" (detta avsnitt angående antropocentrism; människans benägenhet att sätta sig själv i centrum framför andra arter) och läsning som gör att jag hamnar i en annan tid och i en annan värld. Nu är det dags för potatisklyftorna att ställas in i ugnen. Om en kvart skall jag sätta på tv:n för "Halvåtta hos mig". Jag har även sett sista avsnittet på näst sista säsongen av "Desperate Housewives" idag. Bara för att för mig själv inse hur stor roll media har i mitt liv i detta livets ögonblick.
Kommer inte på fråga att prata om något annat verkar det som. Jag blir sugen på kaffe och en saftig bulle. 
Basilikan växer och växer, än. Det berör oss alla att se något växa. Och vilken smärta när vi står still.
Roligt att så många ljud låter samtidigt. Radion, datorn, ugnen, oljan, potatisen, dörren.

Back to belonging.

Egentligen känner jag inte för att skriva något alls. Om jag kunde prata om dig med dig så att du förstod hur du är. Jag tränade och cyklade blöt och kall hem och väntade på den varma duschen som till slut skapade imma på rutan. Min framtid är äntligen ljus och pressen svalnar sakta men säkert. Det är precis som det ska vara. Jag har hittat tillbaka till vad som tillfredsställde mig för någon månad sedan. Jag börjar tycka att saker är kul igen och jag har någon sorts bra känsla som inger mig motivation. Jag läser, lyssnar, rör mig, donar. Jag tror att det är att så fort någon kommer och påstår att det jag håller på med är ohållbart och fel så bryts allting ner. Jag tror absolut att jag kommer att klara mig galant. Jag ska söka till Socionomprogrammet till vårterminen. Det blir nog toppen. Jag kommer att ha fantastiskt kul, få inkomst och samhörighet och plugga för ett gott mål. Jag är taggad och verkligen redo. Man kan till och med tillbringa praktiken utomlands. That's the dream.
Jag väntar på Filosofiska rummet. Jag tror att det kommer att handla om varför vi tror eller varför vi ska tro eller om vi tror att vi behöver tro. Äsch, nu svävade jag bort lite grann. Det handlar om tro i alla fall. Killen på Ekot låter lite som Peter Jihde.
Jag har börjat läsa en ny bok som är ett mästerverk om medeltidens England. Jag tror att det var precis vad jag letade efter. Jo, ja, den heter "Svärdet och Spiran" av Ken Follett. Jag ville ha ett medeltida äventyr, något som påminner mig om en bra bok från högstadiet. I England. Det är något mystiskt med det, tror jag.
Det är kallt och grått idag men jag befinner mig i en mysig tillvaro inuti mitt huvud. Men det var skönare i badrummet där torktumlaren värmde mig. Jag trodde att ett fönster stod öppet när jag kom ut därifrån, hu. Men så var det inte ens.
Vilken vacker och bedårande musik, toner som inte saknar någon känsla.
Jag tror att jag har slutat nu.

No one knows if she's a lonely girl.

pleasures of a secret sight
highly marked deep down
somewhere in our mind
how about a gentle touch
with some soft, warm smiles
and a kiss on the side
baby, it's alright
you've done enough
even for an unusual long lifetime
perfectly good for a soul like mine
try to find another one
disorientated and lost by your side
why are you kidding ourselves
i never mean to pry
i believe it's your indestructable pride
it'll be impossible to apologize
so please, just watch out
you've hurt my mind

Allt jag ville vara behöll jag alltid för mig själv.

Vi kallar det att lyckas när vi fungerar på egen hand med egna sysslor. Du får gärna komma fram och hålla om mig. Jag vet att isen är på väg att spricka. Då håller vi andan och säger ingenting. Vi kan fundera över vart vi ska hitta luften som hjälper oss att andas igen. Om vi klarar det här så vet vi att vi klarar allt. Men ibland är orsaken till att man klarar något för att man vet att man inte har någon annanstans att ta vägen. Antingen beror det på att man är för feg eller svag, eller så har man förlorat förmågan att föreställa sig. I morgon ska jag göra någonting för att byta miljö. Men vi skulle ju städa. Det kanske räcker. Men jag hade hoppats på mer. Vad ska man med fotografier till när det redan finns för många bilder i mitt huvud. Jag önskar att det var tid att fara. Du och jag kan slåss. Vi närmar oss varandra så sakta. Någonstans tror jag att jag har hamnat i en situation där jag alltid väntar på morgondagen. Det är det närmsta man kommer pånyttfödelse, men ändå med medvetenheten om vem man en gång var. Kloka tankar slår ut varandra om det inte bara handlar om kortslutning. Jag är ett perfekt exempel på en kliché. Jag går även emot vissa. Varje dag är som ett hundår, men i vissa fall räknar jag inte på det. Klockorna förlorar ibland helt sin innebörd och ändå flyta ut som i Dalís porträttering av sina tankar. Grymhet och grönska har ännu inte upphört att likna varandra som ett förfärligt skämt. Jag funderar över vad som är mest sårbart. Jag saknar dig. När man upptäcker att det är de mörka sidorna av en själv som verkligen räknas, då låter man känslorna ta över varenda handling och då välkomnas man till slut till den mörka sidan. Jag vet att den leker med ens huvud, frestar med godsaker såsom makt och ära. Jag vet inte vad det räknas som. Jag vet inte vad jag pratar om.

I loved you first.

You are my sweetest downfall
I loved you first, 
I loved you first
Beneath the sheets of paper lies my truth
I have to go, 
I have to go
Your hair was long when we first met
Samson went back to bed
Not much hair left on his head
He ate a slice of wonder bread 
and went right back to bed
And history books forgot about us 
and the bible didn't mention us
And the bible didn't mention us, 
not even once
You are my sweetest downfall
I loved you first, 
I loved you first
Beneath the stars came fallin' on our heads
But they're just old light, 
they're just old light
Your hair was long when we first met
Samson came to my bed
Told me that my hair was red
Told me I was beautiful 
and came into my bed
Oh I cut his hair myself one night
A pair of dull scissors in the yellow light
And he told me that I'd done alright
And kissed me 'til the mornin' light, 
the mornin' light
And he kissed me 'til the mornin' light
Samson went back to bed
Not much hair left on his head
Ate a slice of wonderbread 
and went right back to bed
Oh, we couldn't bring the columns down
Yeah we couldn't destroy a single one
And history books forgot about us
And the bible didn't mention us, 
not even once
You are my sweetest downfall
I loved you first.

Var det verkligen folkhemmet jag sökte efter?

Kommer ihåg att jag vet att jag kan, jag kan skriva om viktiga saker. Jag vet faktiskt inte vad just nu. Tycker hemskt mycket om layouten, det känns mer på riktigt, som att jag skriver ett vackert dokument. Jag saknar väl mest att skriva inspirerande, intressanta och fördjupande gymnasieuppsatser. Jag förstår inte varför internet hackar idag. Detta brukar inte hända. Kommer ihåg att jag saknar att läsa sagoromaner, i en gammal värld. Något jag inser just nu är att jag tänker mig att världen var äldre förr än nu. Just nu känns det som att vi inte fattar någonting, som om detta skulle ha varit början och allt annat vore bättre. En tanke om att världen var bättre förr. Det var egentligen inte tänkt att jag skulle hämna här, det började bara med en annan infallsvinkel antar jag.
Jag brände mig på plattången, ja. Onödigt. Jag tappar så mycket hår runtomkring mig när jag plattar håret. Det dras av. Inte så märkvärdigt egentligen, men det förekommer. Bara för att jag målade ytterligare en nagel som jag hade plåster på förut så känns det som att alla mina naglar är nymålade, så jag är försiktig. Onödigt. I kväll skall jag på barnkalas med soul & 60's dansgolv. Hoppas det blir massvis av ballonger och serpentiner.
Jag längtar hem till Uppsala då och då. En mysig helgkväll, står i köket med mamma och lagar tacos. Jag har förmodligen redan bakat en god kaka till efterrätt. En riktigt smaskig, oh ja. Jag hade gärna haft en stickning på gång som jag längtar efter att hålla på med efter middagen. Samtidigt som man kanske tittar på någon brittisk komedi, som inte behöver ha någon särskilt bra kvalitet, men ändå inger en mysig känsla. Inte så mycket krux, liksom. Sedan kan jag bli lagom sömnig. Jag vill inte sitta vaken på mitt rum resten av natten för mig själv, utan i så fall snarare läsa någon bok eller fortsätta lite med stickningen (eller nej förresten, det blir konstigt att övergå till sömn då) och sedan somna i lagom tid och känna mig lika tillfreds dagen efter. Kanske gå ner på stan och fika med någon kompis eller någon i familjen. Jag ser varken framför mig att det behöver vara soligt eller mulet, jag vill inte ha för starka och medvetna intryck av någonting, utan bara vara. Bara harmoni. Och det hade varit fint om det hade varit lördag. Jag hade efter en bra dag nere på stan kunnat komma hem och fixa med skolarbeten så att jag ligger i fas till nästa vecka. Och tänk att det bara är lördag.
Nu är det fredag. Jag är klar med min dagdröm men känslan kvarstår. Och det känns väldigt bra. Inlägget innehåller precis den känsla som jag ville åstadkomma. Jag är tacksam gentemot stämningen och mig själv. Det känns väldigt viktigt. Jag har lyckats skriva om något viktigt igen, jag lyckades hitta det. Nu vet jag vad. Harmonin stegrar och jag är nöjd än en gång.

I bakgrunden radion.

Klockan 15:57 vaknar jag äntligen och känner mig pigg. Jag lade mig i sängen kl 06:32 i morse. Nu har jag även druckit ca en halv liter vatten. Jag har bedömt i förväg att detta kommer att vara en fin dag. Det blåser hit och dit, starka, hårda vindar viner genom löven och husen. Men den varma friska höstsolen hyllar dagen som denna.
Det är Kulturnatten i Lund idag och vi ska på spökvandring, kanske äta ostron utanför Grand Hotel och se Sophie Zelmani sprida musik på Stadshusets takscen.
Lyssnar på ett nytt radioprogram i Sveriges Radio P1, "Lundströms bokradio". Jens Lapidus är premiärgäst. Hur skapar författaren karaktären? Hur blir figurer av bläck och papper till folk? Helt enkelt. De får sin karaktär genom hur de formulerar sig.
Jag har ont i munnen för att jag åt toast på klubben i går som brände mig helt plötsligt.
Jag skulle kanske ägna mitt liv åt litteraturen, den känns alltid så bra och så rogivande. Jag tror inte att intresset skulle skadas, det är för bra. Jag vet inte riktigt vad jag vill bli, men låt mig placeras någonstans där. Det skulle kunna hjälpa mig och min mening med allt.
Man känner sig så sjuk när man har ont i munnen.
Nu vill jag gå och titta på tv eller bara ägna mig helt åt radiolyssnandet.

Detta är för dem som bara har 9 minuter.

Det här kan ha varit något som inte liknar den vanliga tiden som den upplevs av mig denna period. Vissa saker steg, vissa varade bara för länge sedan. Jag har på mig en ny gammal tröja idag, för att den verkade passa mig perfekt nu. Det gjorde den inte då, fastan jag önskade det. Håret har vuxit till sig, men det är snarare helt vilt för jag vet egentligen inte om det växer nedåt eller utåt.
Det märks hur ivrig jag är när jag är hungrig och vill få tiden att gå så snabbt. För någon gång får jag ju mat, och någon gång löser sig allt. Någon gång får jag äntligen ett jobb, eller åtminstone pengar.
Det är märkligt hur ljust bröd kryper ihop och torkar så snabbt. Titta bara hur kanterna har lyfts och böjts från brödskivans yta.
I kväll skall det bakas äppelpaj med extra deg och extra margarin så att den blir saftig och god. Och räkmackor innan dess. Jag är så hungrig.
Men om njutbart är hennes favoritadjektiv.

Mycket förtvivlan men också korta stunder av skönhet när tiden inte är sig lik. Det är som om musikens toner utgör en sorts parenteser i tiden, ett avbrott, en annan plats precis här, ett alltid mitt i ett aldrig. Ja, så är det, ett alltid i aldrig.

Vi söker så ihärdigt efter de där orden, de där orden som leder oss någon vart och som upplyser oss med den där kraften och som vi inte alltid är säkra på om de verkligen går att nå och få ett fast tag i. Något säger mig ändå att jag inte tror på att det skall kräva en äkta intelligens eller liknande, nej, de skall komma till oss. Men vad är det då? Är det bara erfarenheter? Vad är egentligen insikter? När är det dags för dem att träffa oss? När stöter vi på dem, ja, vart? Jag vet inte om det är så att man skall testa olika vägar eller inte, kanske skall man bara följa en enda väg. Vad är namnet på vägen som jag strövar på? Skulle jag ens tilltala den vid namn? Vem är jag att förenkla och förlåta allt och så fort som det går? Jag förutsätter andras existens i allra högsta grad. Inget tilltalar mig på liknande sätt. Jag börjar fundera över vart mitt kors är utsatt. Vart kommer jag till slut att fästas? För vem som helst låter detta mörkt och dramatiskt. Men min tro ligger i att där den sista punkten är belägen, det är där hela jag är fullständig och komplett. Där kommer jag att lida, men jag tror på att det är obefintligt för stunden. För jag måste undgå att tänka på det, när jag ser allting runt omkring mig, som livets tröst och vinst. Jag önskar att jag hade en Dalai Lama hos mig ibland, eller kanske är Morrie precis lika bra. Eller så kanske jag bara ska söka upp mina kamelior.

I'm feeling like I never should.

Jag är trött idag. Jag är trött på en hel del och det är just vad som gör mig trött på det sömniga planet. Arbetsmarknaden skenar iväg och jag hittar inte den rätta takten. Jag gör annat för att låta det undanhållas. Ett fel uppstod. Förklaringen till varför hela ungdomseliten irrar omkring som myror som ändå gör allt för drottningen, liksom getingar egentligen, det hela tycks vara naturens instinkter. Och hur kan denna enkla tanke inte ha infunnit sig hos mig tidigare. Inte i verkligheten. Jag har i sådana fall enbart skrattat och hånat det. Utan att förstå att jag har blivit till samma sak själv.
Jag ser på ord som det vackraste jag vet och alla tings kärna och det som är viktigt att tro på och ägna sig åt. Det är där jag irrar omkring, men det är där jag finner min plats. Det är genom ord som jag famlar och irrar omkring och genom ord som jag är stark och som jag har styrka. Jag fylls av dem. Till bristningsgränsen, men det går bra. Det är bara att luta sig tillbaka en minut. Bara tills allt tar sitt slut.
Samtidigt vill jag inte missa någonting. Jag vill ha deltagit i en bred variation av upplevelser så att jag vet vad det handlar om. Jag vill komma till insikter och lära mig hur man lever när jag håller på att dö. Jag känner inte igen mig själv var som helst i och för sig. Det räcker nog med mindre för mig. Det är den dummaste tanke jag någonsin har hört, men jag tror att det är jag.
Jag känner på pulsen och när jag tänker på det så sticker det till i magen och pulsen bara ökar. Tar sedan ett lugnt andetag och den blir återställande normal.
Jag tror att jag inombords har drabbats av någonting som inte längre kan förhindra min ilska. Jag uppfattar det som att det är dags, att nu är det min tur. Nu är tiden inne. Det skrämmer mig, men känns helt rätt på samma gång. Men det får mig samtidigt att inse att det är dags att ge sig hän åt allvaret och ta hand om det på ett bättre sätt, en bättre dag.
Vi kan dela ut våra fördelar och använda dem under dagar som dessa.

Ingen verkar medveten om att allt som sagts hittills är av noll och intet värde, just för att vi är djur som lyder under den kalla determinism som styr allt levande.

Först kommer odödligheten, sedan livlösheten vid dödens tunnel, sedan läran om att om man lär sig att dö så lär man sig att leva, till slut. Efter det följer att en liten flicka önskar begå självmord med stil, men inte förrän hon har tuttat eld på familjens 400 kvadratmeters våning i något högfärdigt lägenhetshus i Paris. Med en portvakt som har en katt döpt efter Leo Tolstoj.
Det är vad dagarna i allt lugn har fyllts med, och jag planerade att fylla dem med ännu mer mening.
Morgonen inleddes med ett besked från min föreläsare i filosofi om att min tentamen hade godkänts och att uppsatsen tilldelades betyget VG. Sedan vändes världen upp och ner. Sökandet efter jobb slog tillbaka i magen, sådär som jag drömmer mardrömmar om ibland (att jag tappar andan och det kittlas på samma gång. Vänta nu - hade jag inte liknande återkommande mardrömmar som liten..?). Sedan skulle jag återkomma om ett par veckor-en månad och höra om de äldre behövde mer umgänge då istället. Nu fanns det inget till övers. Det tycks mig som att de äldre här verkar vara lyckligare här än där jag kommer ifrån.Vad de hade skattat sig lyckliga.
Det kan förhålla sig så ibland, att när det verkligen gäller verkliga ting och sådant, att du bygger upp livet. Jag lutar mig mot dig som om du vore en mur av sten. Då spelar det ingen märkvärdig roll att du kan tyckas vara hård, det passar sig istället alldeles utmärkt. Varje gång  fylls jag av en varm lättnad och jag ser klart igen. Åtminstone är det så det känns för tillfället. Det är det enda svaret och den enda möjligheten just i det ögonblicket.
När jag nu har läst En vampyrs bekännelse, Tisdagarna med Morrie och påbörjat men läst halva Igelkottens elegans så har jag hamnat i en speciell atmosfär. Inte nog med att Igelkottens elegans tar upp all världens kultur och litteratur, så att jag förstår precis vad det handlar om. Alltifrån Anna Karenina till Darth Vader. Fascinationen över hur det hela har knutits ihop är påtaglig när jag läser allt detta.
Och läsningen ger mig mersmak denna gång, det händer då och då. Så jag vill läsa Norwegian Wood, Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann, Min Kamp II. Kanske att jag därtill skulle passa på att läsa mer av Anne Rice eller varför inte läsa Da Vinci koden? Den såg jag ju som film i somras. Litet tokigt kanske, men jag tror att historien har mer att ge. Det finns ju ändå efterföljare.
Det är trevligt det där med att läsa när man slipper hundratals sidor av kurslitteratur.
Mörkret har fallit men jag reste mig igen.

I can not believe what I think about myself these days.

Jag älskar min röst när jag sjunger sången, jag önskar uppträda tids nog. Särskilt den där första versen. Synd att den inte är min. Men detta var inte vad jag egentligen skulle säga. Det var som att jag bara inte kunde stoppa mig själv. Jag önskar att du inte hade förmågan att hålla tillbaka. Men vetskapen om den ger mig ändå en förhoppning om att det ändå finns där. Dying to hear this from you.
Klockan visar fortfarande tiden som att den vore något vi verkligen skall förhålla oss till och som vi skall låta vara en proportion till hur livet framskrider. Det, om något, känns som ett bakslag i den moderna utvecklingen. Kanske är det bara något som jag tänker.
Ropet hörs inte utifrån, det är som tinnitus i själen eller möjligtvis hjärtat. Jag har aldrig riktigt förstått mig på att skilja dem åt. Förmodligen för att jag inte vet vad någon av dem syftar till. Kanske av just den orsaken att man kan leva men vara hjärndöd, men inte leva och vara hjärtdöd. Själsdöd, då. Om ni så vill. Poängen jag vill framföra är kopplingen mellan själ och hjärta. Man kan som sagt leva och vara hjärndöd. Det är för att själen/hjärtat inte behöver hjärnan. När det kommer till dessa så är ingenting rationellt. Jag tror att det är där du brister. Men jag då... Hela min själ verkar ha brustit men ändå känns den starkare än någonsin. Fnys.
Någonting vackert är det som du sprider över min glans.
Utkristalliserade drömmar. Åh nej, tro inte att jag vet vad det betyder.
Det finns något skräckinjagande med att befinna sig på markplan nära botten och därmed vara medveten om möjligheten att folk kan snoka in på mig.Vem vill verkligen leva så. Jag tror faktiskt att jag skulle må allra bäst av att gå och lägga mig nu. Det måste vara allra högst märkbart, men samtidigt. Att jag är sjuklig naiv och aggressiv måste även det vara allra högst märkbart. Så hur skiljer sig egentligen de logiska möjligheterna där.
Förutom att sakna ord så saknar jag även fokus och samförståelse med de flesta med filosofisk rang. Kanske betyder att jag har gått bärsärk inuti x antal gånger under veckans gång. Men det är snarare av smärre katastrofal betydelse.
Huruvida vilket sätt jag skall somna på i kväll har jag dessvärre inte heller varit kapabel att fundera ut än.
Som om rubriken verkar konstig nu. Den sitter fullständigt perfekt på plats liksom allting annat. Däremot kan ingenting värja inför förändringar. Så nu återstår det bara för mig att se vad som händer.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Come on, we've gotta keep on dreaming, come on, we've gotta keep the fire burning.
Dream, baby, dream.

And it's hard to dance with the devil on your back

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you And even though it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Turn your thoughts away from cold unfeeling light and listen to the music of the night.

Det var ett tag sedan jag bakade, såhär dagen innan jag åker till Uppsala så bakar jag stompa. Då får jag god frukost i morgon i alla fall och jag antar att du klarar dig medan jag är iväg för några veckor framåt.
Kanske minns man om något forna skeende. You fancy romance, but not the performance of it. Jag har förstått att det ibland beror på missförstånd. Som att jag tror att du ser samma sak som jag när vi upplever något, men det visar sig att vi tänker helt olika. Men det behöver inte vara du som tänker likadant som jag. Någon annan kan se på det på samma sätt som jag. Det är som ett sätt att lära sig nya saker, när du ser på något på ett helt annat sätt. Ibland är det bara svårt att förstå att du förstår det som så. Ibland förstår vi inget alls, och jag vet inte vart vi då skall mötas. I tystnad och drivande tid, brukar det. Tiden läker alla sår, så sägs det. Det vet jag inget om.
Nu var den sista stompan gräddad.
Det är även komplicerat att förstå vem det är som förenklar vad. Jag tror kommunikationen är den störst betydande faktorn i det sammanhanget, åtminstone, men jag har svårt att vilja lyda. Det är som när han sjunger "Men i själen din, ja, långt, långt in ekar tonåringens vrål". Men det förs fram varenda gång. Jag tror att det beror på saker som man aldrig tar itu med. Att det skall kännas så svårt. Det är ju inte jag som är svag. Det var någon annan som inte kunde sätta stopp för sina begär. Svaghet på svindlande höjder. Det glömmer jag alltid/aldrig.
Förlåt mig för allt. Kan ingen säga det till mig? I rätt syfte och i rätt mening? Klarhet i allt spektakel som har lekt med mig ända sedan jag var en mindre naivitet. Kanske det. Och ändå önskar jag att ingen förstod. Jag måste få någon att hyscha min charade. Platsa i mitt palats. Magnificently.
Det här är vad som kan få mig sömnig, men jag har disk att ta hand om. Det är vad som kostar när man har roligt och bakar. Men sedan kan jag ta mig en brödbit till kvällsmål som belöning. Jag har en sådan vacker känsla inför mig själv i detta ögonblick. Den som ens skulle kunna ta den ifrån mig platsar inte in this periphery/palace of mine.

I'd like to rearrange your attitude to me.

I'd like to walk around in your mind someday
I'd like to walk all over the things you say to me

I'd like to run and jump on your solitude
I'd like to rearrange your attitude to me

You say you just want peace and to never hurt anyone
You see the end before the beginning has ever begun

I would disturb your easy tranquillity
I'd turn away the sad impossibility of your smile

I'd sit there in the sun of the things i like about you
I'd sing my songs and find out just what they mean to you

But most of all i'd like you to be unaware
Then i'd just wander away, trailing palm leaves behind me
So you don't even know i've been there

To be myself 2.

but if i would go back
to somewhere i'll be free
i don't know if i can
i don't think it's for real
but if i could delete it all
and be complete
i wouldn't doubt to tell them
i'll bring my soul to peace

Only worth living if somebody is loving you.

Kom att tänka på Hälsingland och hamnade mitt i känslan, den är bara min.
Det är just där. Ibland känns det som att det är det bästa som glöms bort lättast, för ett tag. Det är klart att det alltid kommer tillbaka i sinnet, men det är mer som att det kämpar för att nå mig än att jag kämpar för att nå det. Det är klart att det kan vara lättare att låta sig ruttna än att komma ihåg att stänka lite vatten på sig då och då. Inte för att jag riktigt gör något av dem. Men det kan vara värt en tanke.
Eskapismen har försjunkit sig i tankar och det är som något så vackert när det är som att det aldrig stoppas.
Knapert utbud av orden trots allt, ibland förvånar det mig inte det minsta. Men mestadels är det ändå något av en besvikelse. Tänk om jag satt under ett träd och någon sjöng det ljuvligaste som fanns sittandes på någon av grenarna eller tänk om jag satt uppe i trädet och någon sjöng det ljuvligaste som fanns vid dess stam. Kommer aldrig på det.
Det framställs inuti som att jag inte finner textens värdefulla innehåll, jag vet inte vart jag ska leta ens. Jag har tappat bort mig, fastän det egentligen bara är ett nytt ställe. Jag har ännu inte lärt känna det. Jag har knappt funnit en egen plats, det finns knappt någonstans där bara jag existerar helt själv. Ingen till-varo. Men sätt dig här bredvid och låt mig få lägga huvudet i ditt knä.
Try to find the other side of you
the things you hide
what you don't say
you're faking it well
but it shows
Jag vill spela musik just nu, sätta mig med gitarren och sjunga ut allt inombords. Men det känns för verkligt för att säga.

Just move on up.

Har nu kommit tillbaka från Uppsala, efter en underbar hemvistelse där jag har haft turen att träffa de allra flesta av mina kära vänner och familj. En både intensiv och lugn helg skulle jag säga. Väldigt rolig!
Nu när jag kommer tillbaka till Lund så börjar perioden man har väntat på både med stor förväntan och lite oro, att hinna med både skola och skoj. Men i efterhand kommer det alltid att ha varit värt de goda minnena.
Men det är nästan som att sommaren hade börjat redan nu, alldeles för mycket inplanerat. Fast äsch.
Skulle äta sill men det verkar som att jag glömde färskpotatisen i kassan. Satans bananas.

"Vet du vad?" "Vadå?" "Idag är den bästa dagen i våra liv" "Jaha, varför då?" "Det bara är det"

Ibland är det som att något bara sätter sig på plats, precis där det ska vara och ingen annanstans.
Jag kände att det var en vårdag, den första i år. Den första fjärilen som flög runt mig och min cykel bekräftade det på pricken. Sedan även att jag lät mitt hår lufttorka i farten när jag cyklade hem. Tänker på frihet. Och hur kärleken är beskaffad i världen. I verkligheten.
Jag vill korsa fältet och låta solen stråla snett genom rutan, snoka i backspegeln och säga "bye bye for now".
Men än är jag nog inte redo för det, jag är inte klar här än. I denna del.  För den delen.
Fönstrena ledde mig inåt medan balkongen förde mig bortåt. Jag förde mig utåt.
Håret är allt som oftast laddat av elektroner, det är på så sätt tur att jag klipper det inom snart. Det är vår och därmed tycker jag att även håret ska få lätta. Det är som man själv kan lätta helt enkelt.

Kan vi vandra på stjärnorna ett tag nu? Eller åka bil på regnbågarna och studsa på molnen?