Kom att tänka på Hälsingland och hamnade mitt i känslan, den är bara min.
Det är just där. Ibland känns det som att det är det bästa som glöms bort lättast, för ett tag. Det är klart att det alltid kommer tillbaka i sinnet, men det är mer som att det kämpar för att nå mig än att jag kämpar för att nå det. Det är klart att det kan vara lättare att låta sig ruttna än att komma ihåg att stänka lite vatten på sig då och då. Inte för att jag riktigt gör något av dem. Men det kan vara värt en tanke.
Eskapismen har försjunkit sig i tankar och det är som något så vackert när det är som att det aldrig stoppas.
Knapert utbud av orden trots allt, ibland förvånar det mig inte det minsta. Men mestadels är det ändå något av en besvikelse. Tänk om jag satt under ett träd och någon sjöng det ljuvligaste som fanns sittandes på någon av grenarna eller tänk om jag satt uppe i trädet och någon sjöng det ljuvligaste som fanns vid dess stam. Kommer aldrig på det.
Det framställs inuti som att jag inte finner textens värdefulla innehåll, jag vet inte vart jag ska leta ens. Jag har tappat bort mig, fastän det egentligen bara är ett nytt ställe. Jag har ännu inte lärt känna det. Jag har knappt funnit en egen plats, det finns knappt någonstans där bara jag existerar helt själv. Ingen till-varo. Men sätt dig här bredvid och låt mig få lägga huvudet i ditt knä.
Try to find the other side of you
the things you hide
what you don't say
you're faking it well
but it shows
Jag vill spela musik just nu, sätta mig med gitarren och sjunga ut allt inombords. Men det känns för verkligt för att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar