Kommer kanske inte ihåg det när jag lägger mig i andras rutiner. Men jag känner ändå att jag för mig själv måste tänka att det för mig i detta ögonblick inte är en stor grej. Det är inget som universum berörs av. Inte ens mitt eget. Det blir ibland så fånigt allting. Som att vi döljer saker för rädslan att förstora det. Försök att inte skratta. Det snöar ute nu och jag är lite orolig för att cykla på jobbet. Klockan är bara 10.00.
Förutom att oroas angående biosalongsplaceringen som kan nå katastrofala höjder så börjar det att kännas oroligt att vara hemma själv. Jag har det bra när mamma och pappa är hemma och när jag umgås med vänner. Kanske är jag ensamrädd här hemma.
Precis som de kloka orden talar till mig ibland men ibland inte tycker att det är värt besväret då det bara handlar om fånerier. Kloka ord kommer sällan ensamma.
Berätta för mig om du vill. Jag tror att jag väntar på något.
Jag upplever det som att det är så mycket som undviks hela tiden och saker som förträngs och förintas inuti. Om bara jag visste.
Kommer ingen vart men om du bara uppskattade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar