Allt jag ville vara behöll jag alltid för mig själv.

Vi kallar det att lyckas när vi fungerar på egen hand med egna sysslor. Du får gärna komma fram och hålla om mig. Jag vet att isen är på väg att spricka. Då håller vi andan och säger ingenting. Vi kan fundera över vart vi ska hitta luften som hjälper oss att andas igen. Om vi klarar det här så vet vi att vi klarar allt. Men ibland är orsaken till att man klarar något för att man vet att man inte har någon annanstans att ta vägen. Antingen beror det på att man är för feg eller svag, eller så har man förlorat förmågan att föreställa sig. I morgon ska jag göra någonting för att byta miljö. Men vi skulle ju städa. Det kanske räcker. Men jag hade hoppats på mer. Vad ska man med fotografier till när det redan finns för många bilder i mitt huvud. Jag önskar att det var tid att fara. Du och jag kan slåss. Vi närmar oss varandra så sakta. Någonstans tror jag att jag har hamnat i en situation där jag alltid väntar på morgondagen. Det är det närmsta man kommer pånyttfödelse, men ändå med medvetenheten om vem man en gång var. Kloka tankar slår ut varandra om det inte bara handlar om kortslutning. Jag är ett perfekt exempel på en kliché. Jag går även emot vissa. Varje dag är som ett hundår, men i vissa fall räknar jag inte på det. Klockorna förlorar ibland helt sin innebörd och ändå flyta ut som i Dalís porträttering av sina tankar. Grymhet och grönska har ännu inte upphört att likna varandra som ett förfärligt skämt. Jag funderar över vad som är mest sårbart. Jag saknar dig. När man upptäcker att det är de mörka sidorna av en själv som verkligen räknas, då låter man känslorna ta över varenda handling och då välkomnas man till slut till den mörka sidan. Jag vet att den leker med ens huvud, frestar med godsaker såsom makt och ära. Jag vet inte vad det räknas som. Jag vet inte vad jag pratar om.