Solen sken där på oss två
Med ögon som bränner
Jag minns oss där och då
Ett ögonblick som delas
Båda ensamma som få
Men bara en av oss
Bara en av oss såg på
Jag vänder sakta om
Och hör dom ord som kvävs
Dom skaver och dom sviker
Dom ekar och dom tär
Dom måste tystas ner nu
Dom får aldrig nämnas här
För när allting sedan vänder
Och alla andats ut
Där längst nere har vi fallit
När allting tagit slut
Men starkast är vi ensamma
Medan andra blint ser på
Långt borta, bredvid, och ovanifrån
Och i ett långsamt ögonblick
Där skiljs vi plötsligt åt
Ett nytt solsken skiner på oss
Du lämnar tyst och går
Befriade, beskyddade
Men aldrig förrän nu
Vi är uttömda och nedbrutna
Och vår luft har andats ut
För ett liv som fick sin början
Men aldrig får nåt slut
