Inte ska vi väl sluta leva bara för att.

du har en hinna
på dina ögon
jag kan inte se vad
det är som är jag
nog kan vi prata
men den är fortfarande där
jag låter sanningen
sväva bort dit
alla erkännanden samlas nu där
ska vi gå nu
du tar bort allt det här

vi kanske dör snart
vi kan ju somna
men jag har grävt flera gravar idag
det är lätt att gömma sig bakom stenar
man bygger försvar

Bäst före, förvaras varmt.

Förbrukningsdatumen passerar gång på gång och vilar i mitt hjärta som ständigt går för långt
jag skriker allting stumt jag vädjar efter lugn men tyngden är alldeles för tunn
för alla lager har dött och torkat ut det är därför jag är rädd för allting som tar slut
och stjärnorna ser ner på mig för det svaga som finns inom mig skiner igenom alldeles för starkt
de slutar nu att utstråla värme för skenet har bevarats alldeles för kallt
jag vet att jag ofta glömmer bort att ta hand om det men jag har irrat bort
för avståndet mellan mig och den andre har blivit fruktansvärt kort

I saw your face in front of me, it was perfect clarity.

Äppelskrutten i kaffet får påvisa min sluthet, men det är bara bra. I kväll var jag ut och sprang för första gången sedan jag kom ner till Lund. All flytt i början kan i och för sig inte undgås att nämnas då det var en ordentlig påfrestelse, men då hade jag ju inget val. Så nu är jag lite mer stolt över mig själv.
Mamma har precis varit på besök, hon åkte hem idag. Vi har varit i Köpenhamn, handlat gardiner och blommor till mig, och umgåtts en hel del. Saknar henne redan nu, lite grann. Det var i alla fall tråkigt att säga hejdå vid tåget.
Men det dröjer inte så hemskt länge innan jag träffar henne och pappa igen, om drygt tre veckor åker jag hem till Uppsala några dagar. Det ser jag fram emot, komma tillbaka till sig själv lite grann. Eller till den personen och de vännerna.
Jag hade en väldigt trevlig kväll i lördags. Vår kurs hade sittning med tema Myt & Legend, och vi hade det riktigt roligt. Kom närmare mina kursare och hela kvällen blev jättelyckad.
Jag får min hemtenta på onsdag och den ska lämnas in nästa torsdag. Jag känner press, men jag oroar mig inte innan jag kan göra något åt det. Onödigt. 

                                                      

Vi två tänkte spendera tid i Provence.

Grattis på 86-årsdagen, Mormor.

För så länge sedan, ja, det känns som ett annat liv, minns jag hur mina bästa stunder i livet var att smyga upp för trappan i mormor och morfars hus med min syster, med stora förväntningar att få se deras glatt överraskade miner. Jag funderar än idag över om de någonsin hörde oss eller inte.

Mormor är någon som alltid har betytt något speciellt för mig. Hos henne kommer jag för alltid vara den lilla flickan jag en gång var. I hennes ögon kommer jag alltid att vara oskuldsfull. Hennes ögon kommer aldrig någonsin att döma mig.

För drygt ett år sedan dog hennes syster, min gammelmoster. Detta fick mig att se allt så mycket klarare. Även om jag var jätteledsen att min gammelmoster, så kunde jag inte låta bli att föreställa mig att det var mormor. Allting föreföll så verkligt för mig. Jag påmindes om att hon inte kommer att finnas för alltid.

Sedan dess har jag ofta tänkt tillbaka på min barndom med henne. Jag minns hur jag i hennes sovrum älskade att titta på hennes vackra halsband. Jag älskade att känna doften av hennes handväska, det gör jag än idag. Jag älskade att få fika minst 3 gånger om dagen.
Det som jag mest minns är hur hon varenda kväll förde mig och min syster på ryggen tills vi somnade. Vi läste Gud som haver barnen kär, även fast varken någon av oss var särskilt religiösa. Varje kväll. Hon gjorde aldrig några undantag. Så länge jag har känt henne har hon aldrig gjort några undantag. Hon har funnits där för alla, hjälpt alla, och det vackraste av allt: Hon har alltid visat sann snällhet mot alla i hennes närhet.

Mormor, min mormor... Varje gång jag ser hennes leende är det som att jag fylls med en speciell lycka som är odefinierbar.
Jag pratar aldrig med henne om mitt liv i Uppsala, ingenting som berör sådant som inte finns i vår värld. Med hennes leende försvinner allt. Allt som egentligen inte finns. Med hennes leende ser jag allt. Alla vackra minnen, dessa barndomsminnen som jag har haft turen att få leva.

För ungefär två veckor sedan väckte min pappa mig tidigt på morgonen. Eller ja, vi råkade ju ha sovmorgon den dagen. Jag hade ingen aning om vad klockan var. Pappa sa att min morbror hade ringt. Jag tänkte att det var något med morfar.
Pappa sa att mamma hade åkt upp till Hälsingland. Yrvaken, utan att förstå vad som egentligen hände, lyssnade jag till hur pappa berättade att mormor inte mår något bra. Att hon hade fått en blödning i hjärnan. Vid detta ögonblick vaknade jag till. Jag såg framför mig att mormor befann sig i smärtor på väg att dö. Dö? Nej, inte mormor, inte nu. Pappa berättade att hon vid ett-tiden på natten förts med ambulans till sjukhus och att de gjorde allt för att hjälpa henne. Jag grät, jag gömde mig under täcket. Jag sa att jag var rädd. Rädd att hon skulle dö. Jag ville vara själv, jag ville gråta klart, även
om jag visste att det skulle vara omöjligt. Varför låter pappa mig inte vara själv för? Varför går han inte till jobbet så att jag får vara själv? Snälla, sitt inte där på sängkanten och förvänta dig något av mig. Jag har ingenting att ge, inte nu när mormor kommer dö. I det ögonblicket visste jag inte vad jag önskade. Jag önskade självklart att mormor skulle leva längre, men allra helst ville jag det som var bäst för henne. För att på något sätt ge tillbaka, allt det som hon har gett alla andra.

Mormor... Mormor lever fortfarande. Hon är utskriven från sjukhuset. Hon får hjälp av morfar och personalen på Ringshög.
Jag ska hälsa på henne i helgen. Jag känner det som att jag får en andra chans. En andra chans att berätta det här för henne. Hon som är det mest speciella jag vet.
Mamma berättade att hon på sjukhuset hade sagt att hon har världens finaste barnbarn. Och ibland när jag är med henne kan hon sitta länge och titta på mig. Helt tyst. Till slut säger hon det; "Tänka sig vilken tur jag har att jag fick sanne fina barnbarn."
Varje gång vill jag gråta. Av lycka, dom gångerna.
För det är då. Det är då jag är så tacksam att jag får vara hennes barnbarn och att hon har gjort mig till den jag är.
Att jag får vara hennes finaste barnbarn. För hon är det jag tror på. Hon representerar allt jag tror på. Hon är helt klart min ängel på jorden.

-Januari, 2011.

Shimmering pantyhoes never showed me how to live.

Idag har jag känt stoltheten sprudla. Jag gjorde en lunch bestående av ris, makrill i tomatsås, broccoliwok och haricots vertes och morötter. Till middag gjorde jag korvstroganoff och åt med riset som blev över av lunchen, med mörötter, blandade bönor och gurka. Det är sensationellt.
Orsaken till detta är att jag har förstått det som att jag har ätit dåligt den senaste tiden och varit yr och haft huvudvärk blandat med illamående. Så jag antog att jag har näringsbrist för att jag inte äter kött och inte tillräckligt med fisk/vitaminer. Så nu har jag ändrat stil.
I veckan planerar jag att tillaga Pite palt, som är vad som är på bilden nedan (fast på bilden ser det ju lite fjuttigt ut).

Sedan ska jag göra en vegetarisk lasagne med keso och svamp, morotspannkakor och spenat/mozzarellafyllda quedillas med en kålsallad till.

Det är mina planer än så länge. Jag orkar inte känna mig som om jag vore åksjuk.

Sedan har jag tvättat håret med hårinpackning och använt mig av TREsemmé spray för att håret inte ska skadas vid föning. Så nu känns och luktar mitt hår som när man kommer från frisören. Underbart!
Jag ska läsa om Ruth Benedict och Margaret Mead innan jag somnar i kväll också. Jag har läst länge och långt om Freud, men det kändes inte så relevant för det vi har gått igenom i kursen i övrigt.
I morgon ska jag på Klädbytardag med Julia på Blekingska. Det är miljöutskottet på Blekingska som ordnar det och det sker i samband med Café Cake or Death? så vi tänkte äta potatis och purjolökssoppa där med.
På fredag kommer mamma och underlättar vår livssituation en skala, även om det går skapligt bra för oss. Men det blir trevligt i alla fall, det var så länge sedan.
Nu ska jag återgå till de antropologiska porträtten innan jag tycker att det blir försent.

Visst är Ruth Benedict förundrande vacker?

Hjärtlandet.

Förstår om jag verkar bipolär, men så är det inte.
Idag fick jag tillbaka min tenta, och fick VG! Blev så lättad och glad. 25/30. Blev rädd att jag kollat fel på personnumret, jag kanske hade råkat se fel. Men nej!
Nu bakar jag cookies, en sats med vit choklad och ingefär, en annan med mörk choklad. Trodde att vi hade kokos hemma, det var därför, men det hade vi inte. Så det blir bara mörk choklad. Tror det funkar.
I morgon ska Julia och jag till Malmö och gå på stan där, sedan blir det förfest hos Julias kompis Meera (uttalas Mira) och sedan gå ut på Heartland på Sydskånska, SSK. Det är den absolut bästa klubben här har jag hört. Och det tror jag på. Bara de där popsångerna som man älskar och älskar för att man hatar den där känslan de sjunger om.
Det är vackert, det.
Om en vecka kommer mamma och hälsar på, och Jessica kommer till Sverige.
Den 10 november har jag och Sara stämt träff för kvällspromenad och Palermo. Det känns underbart.
Väntar på Heartland. To come.

När jag dör.

En natt drömde jag om så många händelser i mitt liv. En annan somnade jag med lättnaden och vaknade med tyngden så djup i madrassen för att jag inte hittade någon god anledning att gå upp. Som jag letade. Men så mycket kan förändras på mindre än en sekund.
Funderingar över huruvida stoltheten finns där eller inte idag. Men som jag vill känna.
Det är känslan efter något som tar slut. Här är den. Åh, nu tappade jag visst andan igen.
Kroppen har som ett ständigt behov av att släppa ut och låta det skvala som stora långsamma vågor och aldrig sluta.
Men känslorna håller allt det där inuti och det medför ännu mer förödande konsekvenser när vågorna svämmar över där inne och går igenom väggen.
Och dagar som sådana gör att det är omöjligt att somna om kvällarna. Det går inte att somna när de bråkar inuti, innan någonting har kunnat lösas. Och det är för att jag inte gör någonting åt det. Inte gjort någonting på hela dan. Här är jag.
Förresten kan ingen hjälpa mig. Ingen kan säga något som jag inte redan vet. Jag behöver det jag vet om att jag behöver. Jag har behöver vänner här. Men jag vet att det är dags att gå och lägga sig och sova. Hoppas på en bättre dag. Var är du. Jag trodde allt var bra. Hur kan något göra fysiskt ont när det är känslorna och tankarna som gör mig illa. Är det inte tillräckligt nog. Ni slår på mig fastän jag redan har lagt mig ner på marken. Jag gav mig själv till er.
Falling down on my knees, without saying a single word. I'll tell you how it feels.
Any way.

Men varför är man fast i kvarlevorna?

Har försökt så många gånger att läsa i Nya Antropologiska Porträtt men jag tror inte att det ger några resultat. Det är bara många namn. Vissa känner jag, andra inte. Ibland är jag bara försvunnen.
Jag har äntligen köpt en hemresa, och det är skönt att ha ett datum att rikta in sig på, istället för att framtiden ska vara så blank hela tiden.
Jag utsätter mig för underliga saker i Lund, sådana som jag inte väntade mig, och som jag aldrig skulle föreställa mig. Man träffar nya människor, men inga fastnar. Varken på det ena eller andra goda sättet. Fastnar de så vill jag bli av med dem, för att de kom att bekymra mig så mycket. Fastnar de inte så vill jag ha dem runt mig. Det är det som är så svårt här. Antingen är man novisch och träffar bara personer där man gör det man har gemensamt, som att man bara träffar dem i skolan, på radiokursen, på blekingska... aldrig någon annanstans, utanför. Ibland tror jag bara att det finns väggar runtom oss. Och är man inte novisch så har man redan gått förbi det och har redan skaffat kontakter och vänner som man träffar ändå. Inte än.
Det är just tanken på det som gör det hela så uppenbart och nästan hemskt när man tänker på det. Herregud, jag befinner mig någonstans där inga människor fastnar i min värld som jag kan träffa. Jag har ingenting eget här, mer än mig själv. Julia har ju sitt också, och hon är en sådan stor del av mig, det är något som alltid finns där. Och jag behöver något nytt här, mina egna vänner. Såsom Julia har sina. Visst, de flesta kanske är från Uppsala, men annars då. Jo. Men jag tror alla är upptagna med sitt. Och alla försätter sig i oföreställda, oförväntade och ovana situationer.
Det är därför allt inger mig mer och mer osäkerhet. Jag vet inte vem jag duger till någonstans här. Det är inte så att jag tvivlar på att jag duger, men jag vet inte till vad.
I won't come back as long as I live by the wish
I've been locked inside my past
Hurt, you fill the void I'm in
Hurt, I end where you begin
And in my dreams my hopeless heart will give in
Varför rör sig klockan så snabbt och du så långsamt när jag står still.

Moving is hard.

Jag har svårt att röra mig, jag vet inte vart jag ska gå. Vart ska jag lätta någonstans nästa gång.
History, history repeats itself and it seems like this: I just never learn.
Then I suppose all good things are born to die.
Men det går väl på något sätt. Det skulle kunna vara så uppenbart, men. Det är bara det att jag inte kan.
I natt drömde jag bara hemska drömmar. Utøya-scenario, rån, lagom nöjd för tenta-resultat, ångest, rädsla, jag har bara förlorat.
Det är alltid lika svårt att förstå, för att man inte vill det. Sedan vänjer man sig, som när någon dör. Fast graden sjunker aldrig, det är bara det att vi lär oss någonting annat sedan. Ersätter sorgen med något för att jämna ut det.
Jag tror inte att jag har kommit någonstans idag. Nu tvingar Julia mig att gå, som hon alltid gör, och det brukar alltid sluta bra till slut. Men tänk om det hade varit annorlunda, ännu bättre. Det är mycket som jag ändå styr över själv. Och det måste vara så. Annars kan jag inte förlåta eller lämna det i ett litet utrymme i hörnet.