Systers rum och känner mig lite melankolisk och då passar Feist – The Park bra för stämningens skull. Jag har ont i magen, men jag väljer att sitta kvar. Inga rörelser lockar mig i kväll. Vill inte vakna i morgon, för i morgon kommer jag att göra någon hemskt ledsen. Jag tror det i alla fall. Det enda jag fortfarande lever på i den här situationen är hoppet om att det inte blir så brutalt som det skulle kunna bli. Fast sådant kommer bara fram när alla har gått. Rationaliteten blir ens försvar för att försöka göra allting så att det blir som vanligt, så som det alltid har varit, istället för att gå och lämna allt bakom sig för alltid. För även om man skulle återvända, så skulle ingenting se ut som då. När sätter de på värmen här inne egentligen?
Det är inte tillräckligt kallt än.
Kanske inte.
Men jag rår inte för mina känslor, det förstår du nog. För nu är du rationell. Inte i morgon. Inte några dagar framåt.
Vi bara antog att allting skulle flyta som en flaskpost på väg till hjärtats innersta förmak. Men den platsen finns ju inte. Bara om man inbillar sig det.
Men det kan jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar