Saknar, men ändå.

Sitter i mitt rum här i Lund med mjuka kläder, ljus och ser den vanliga vinden utanför i trädet.
Det är fint att vara här, men än så länge är jag i en brytningspunkt mellan att känna att det här bara är så tillfälligt, samtidigt som jag tänker att det är här som jag verkligen bor. Jag är egentligen nöjd med allt, jag har valt rätt ämne, jag bor i ett fint område. Vissa ställen här påminner mig om London, med vackra träd och en liten damm i parken. Musiken de spelar är bra, det är det inget fel på. Ni bara väntar på mitt "men" eller hur.
Jomen det är så mycket som jag ber om, inget mer. Men jag har inget hemma här ändå. Den där tryggheten finns ju inte. Den enda länken som skulle kunna koppla mig till hemma är förstås Julia, men hon är ju precis som jag nu, och ännu mer. Ingenting blir någonsin likadant än. Jag saknar.. Ja, jag vet att det kanske låter fånigt, men jag saknar gymnasiet väldigt mycket. Jag kände mig alltid hemma där, kanske ännu mer än hemma hemma. Eller så får jag ju inte säga. Men där var allting så likadant, man följde rutiner, och ibland tror jag inte att det är något fel med det. Samtidigt som nya saker hände varje dag. Jag saknar mina vänner, det kommer jag aldrig undan. Jag vet att det i skolan till exempel kan kännas som jättelänge när jag inte har pratat med Sara på typ en vecka, fastän hon har varit i skolan, men vi springer om varandra, och så känns det som att vi inte har setts på en evighet. Och nu har jag inte sett henne alls på säkert tre veckor (inte mer?). Och jag saknar er andra också. Ja, väldigt. Det är svårt när man inte får gå tillbaka till det som har varit på ett sätt ett tag.
Jag vill bara inte tappa taget.
Det är ju tur att jag inte är själv här i alla fall, för när allt känns som mest främmande och jag blir mörkrädd så går jag bara till rummet bredvid och sover hos Julia istället. Tack och lov.
Annars är det väldigt fint här i Lund, jag har vänner här med. Kan inte världen bli ännu mindre så att alla kan vara här hos mig.
Nu ska jag lära mig mer om det lokala och det globala, och ingenting är längre isolerat som man ibland kan tro.