För jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.

Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli för att fatta vad som betyder nåt,
och vem som går att lita på.

Snart på väg till Skåne. Om några dagar. Ha. Det låter konstigt att säga Skåne, det känns som att det är något helt annat än Lund. Jag är så besviken på SMIL, Samhällsvetenskapligt Miljövetarprogram, eftersom man bara kan bli utredare eller planerare inom företag eller något i den stilen. Utbildningen verkar ju så rolig. Den är tre år. Men å andra sidan är den ju i Göteborg, och jag vill helst plugga i Lund, jag med. Väntar på att Julia kan prata med mig. Hon har pratat med mamma hela kvällen även fast hon sa att hon skulle ringa mig. Och så ringer jag henne, men självklart är det upptaget. Jag visste redan då att det var mamma hon pratade med. Jag fattade.
Jag har försökt skicka efter ett nytt mecenat-kort, men jag vet inte om det kommer att ta slut samma datum ändå... Hoppas inte, hoppas jag också får till i september.
Nu lyssnar jag på Overlocking, Julias första riktiga låt. Förut var den sammansatt med en annan, nu är (var) de två olika. Det känns ibland som att andra tänker igenom så länge och noggrant när de skriver låtar, det gör nästan aldrig jag. Betyder det att mina låtar inte är lika bra på det sättet? Varför funderar jag inte mer på dem? Men jag funderar så mycket annars, och det resulterar i musik. Ibland. Ibland är det många olika tankar, och till och med tankeperioder, som resulterar i en låt, eller till och med flera på en gång. Sådant kan vara bra. Trodde aldrig jag skulle kunna klara av att skriva om det jag tänker på. Men nu är jag nöjd. Bara justering.
I morgon är det bokcirkelmöte på Ofvandahls, första för i vår. Vi har läst Bonjour Tristesse, jag läste ut den i går. På svenska heter den Ett moln på min himmel. Min fot.
Jag får ut en massa just nu som en undanflykt från engelska och matte. Öppna dina trötta ögon och släpp ut det.
Men sluta prata någon gång då, jag vill ju prata. Jag har ju en massa glad information om mitt liv, jag längtar efter helgen så att jag än en gång får känna. Borde plugga mer, men det går inte när jag väntar. Väntar på att få berätta för Julia.
Äntligen! Men sluta nu då, sluta, lägg på och svara mig, kom igen, var inte så mesig nu inte. Men hallå, har de inte kommit längre än till: "Ja men fråga ifall ni ska fika i helgen då? Det kan du väl göra?" Det hade väl kunnat bestämmas för två timmar sedan!!
Sch.