1.2.11

Lampan skiner mot kameran och jag önskar det var solen.

I morgon ska jag äntligen gå ut till det efterlängtade Palermo. Som jag har längtat ihjäl mig, jag älskar det stället.
Ingenting annat spelar någon roll. Inte om det går enligt planerna.
Vi hade inga plåster så jag fick ta ett tåplåster på knät. Jag funderar på att sjukanmäla mig i morgon. Även om jag tänkte gå till mötet angående bokcirkeln med Artis Amici. Sista terminen, score.
Jag försöker ju plugga rättskunskap, men det är inte så lätt. Vi har bara kastats in i det känns det som. Vi har läst det i tre veckor och har redan prov på tre kapitel. Det känns inget bra.
Så jag antar att jag kör lite eskapism, lite träning, och lite fest. Ja just det, på fredag ska jag till Orange och gå på Hype igen, som senast jag var där.
Men i slutändan känns det meningslöst. Hur ska vi kunna ta oss framåt när det aldrig var menat från början?
Och jag känner verkligen något. Men det är så olika. Jag vet inte för vad.

Now the sun is in the West
Little kids go home to take their rest
And the couples in the park
Are holdin' hands and waitin' for the dark
And the sun is in the West


Now the sun has disappeared
All is darkness, anger, pain and fear
Twisted, sightless wrecks of men
Go groping on their knees and cry in pain
And the sun has disappeared.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar