När jag känner såhär ska jag bara gå och lägga mig. Men hoppet består. För alltid. Och vem säger att det är något bra när det ändå kommer att dö? När man vet.
Sverige, Sverige... Dessa tider låter det kallt. Mer nysnö. 2 decimeter. Men det är annat också. Som samhälleliga händelseförlopp.
Fick jag spela om partiet, fick jag chansen en gång till, fick jag vrida tillbaks tiden, om de gav mig en ny giv...
Ibland verkar det så uppenbart. Ibland så säkert...
I kväll struntade jag i allt. Det har blivit mycket så den här veckan. Bara vilar mig. Försöker men inser att det är lönlöst. Det finns ingen styrka. Vintervila...
I kväll skrev jag en ny text.
när vi är livrädda att någon ska döma oss
då är vi tysta och säger ingenting
vi behöver inte undra,
vi räknar ändå med att få som vi vill
när går andan ur halsen?
för död är något vi redan har känt
plötsligt skriker någon, men vem blir rädd?
vi tröstar oss själva med att det aldrig någonsin hänt
Då är ensamhet ett ord som inte finns. Och jag längtar tills jag får uppleva det igen. Men jag är inte klar med texten. Det är bara en början.. Alltihop. Men bara om min älskade väntar. Jag undrar vem det är. Och jag är så nyfiken. Undrar om det finns någon alls. Inte någon som alltid missförstår mig. Sakta slå...
110 dagar 10 timmar 8 minuter 10 sekunder.
Så långt är det kvar till Studenten. Det kommer...
Snart måste musiken tystas ned. Snart sover vi. Försvinner bort för ett tag. Om man hoppas. Som dom dragit lott...
Uppgivenhet är vad detta handlar om, ifall någon undrar. Nej, jag vet.
Jag klarade inte ens av att gå iväg idag. För långt, för kallt, för snöigt, för ensamt. För ovisst.
Dom kommer från fabriken. Som om det vore någon tröst alls.
Ingen kommer undan. Ingen vet här hur man slipper ifrån.
Som om dom inte vet om vad dom tar och vad dom ger.
Ja, det är ju Thåströms röst jag behöver... Det är hans röst. Den där perfekta.
Bonjour Tristesse i vacker miljö är vart jag ska försöka hamna i kväll innan jag släcker ned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar