Men jag tar allting på lek även en hemlighet. Ta mig till kärlek, ta mig till dans.

Lyssnar till Filosofiska Rummet om lek. "Vuxen är inte att leka på det där fysiska sättet."
Spänningen mellan att släppa kontrollen och ta kontrollen. Kontrollens betydelse i leken...
Det handlar om ett sätt att skapa världar.
Vi kanske har som lekar i världen, det är saker vi hittar på, vi har regler, den som ger sig in i leken får leken tåla. Den som ger sig in i livet får livet tåla. Skillnaden är att i livet har vi inget val. Men om vi en gång har fötts, och sedan inte vill vara med, ser inte folk på en som att man är väldigt utanför då? Samma sak som att om man väljer att inte vara med i en lek? "Varför inte då?" Och när/hur/varför blir livet så allvarligt? Varför ser vi det som så onormalt att ta livet som en lek? Betyder det mindre bara för att vi tar det som en lek? Kan det inte betyda mer? Kan det inte få mer betydelse? Ett liv?
Varför delar vi inte med oss av våra lekar, som vi drömmer om under dagarna? Dagdrömmar? Alla gör ju det. Varför erkänner ingen? Alla kanske inte är medvetna? Och vad är i denna situation normalt och onormalt? För egentligen blir något normalt då vi vet att andra gör det också, och det är så jag menar. Då borde våra dagliga lekar vara helt normala.
Normiga, snarare.
Äntligen har jag kommit på vad jag ska prata om på min filosofipresentation. Eller jag tror att jag ska prata om detta på något sätt. Ska försöka komma på den mest intresseväckande diskussionsfrågan.
Nu pratar de om sexliv, om att det blir rätt osexigt om det är kontrollerat. Är det de enda situationerna då man är ursäktad för sina fantasier? Sina drömmar, sina lekar?
Men den frågan tänker jag nog inte ta upp i klassrummet om två veckor.