7.3.11

Utan att veta vart de är på väg.

Min själ återfinns bland somrar vid blomstrande sjöar och strömmar. I klänningar, i barbent, ja, och med ett metspö i handen. Men inte bara så, i bekväma byxor med tröjan nedstoppad i. I sakta insomnande av solen och dess värme dess strålar som riktas mot mig. Min själ. Någonstans nära min älskade, jag önskar att jag andades luften, att den fanns kvar. Och vi andas samma luft i samma verklighet eller dröm, det spelar ingen roll för det är bara begrepp. Det är inte vad som består.
Skrämmande är tanken att det hela kan dö när livet som levdes upphör att existera för längre än bara en period. Jag saknar att läsa böcker, som jag saknar känslan när jag läste Jane Eyre. Det var vår och jag minns de dagarna. Även om de bara är till för försoning och belöning. Jag saknar kärlekens dagar. De där oförglömliga, jag önskar att vi inte varit så ombytliga. Att tiden inte varit så ombytlig. Som att allting dog för att det blev andra tider. Glömdes bort, som att det inte tillhörde där vi sedan befann oss. Som om det inte betydde något längre.
Men idag betyder det allt. Det har en speciell plats i min själ.
Jag önskar jag visste vad som händer i ditt liv. Jag saknar mycket. Allting blev så konstigt efter all uppståndelse, vilket dåligt ord för det.
Jag undrar om vi någonsin ses igen, om du skulle undvika mig om vi sågs, vart du befinner dig i dig själv.
Jag visste inte att jag skulle skriva om det här. Men de bästa stunderna tillsammans, det är nog dem jag letar efter trots allt. Och jag vet det.
Men mycket mer därtill.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar