Som jag hade dig förut

Jag:

Jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
Nu kan det va försent
att säga som det är

Du:

Jag vet att det är svårt över telefon
Men när jag har dig nära
Vill du därifrån
Jag vet att du har tänkt
Men berätta hur du mår

(Det är dags att lägga på
Men att stanna känns så rätt)

Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.

Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.

Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.

Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut.

Det känns jobbigt att höra sånger som går igenom.

Visst har ni känt allt så ibland? Det bara påminner och påminner.

Nu vid middagstid får den mig att gråta. Fast när jag kom på att middan står på diskbänken och rusar dit så är det över som att det aldrig fanns.

Tänk att det finns andra. Det finns andra.
Som känner precis så.

Men jag kände mig annars väldigt glad när jag gick hem idag också. Jag vet inte vad som händer inom mig.

Att säga som det är, varför är det så?

Nu ska jag äta, och sedan läsa psykologi, som är jobbigt att läsa när man är ledsen för det känns som att man känner igen sig, men inte får. För att man inte själv känner så starkt. Det är bara wanna-be.
Annars kan det ju vara intressant. Och religion, förstår inte varför man inte läser det i USA. Jag skulle också tro att alla muslimer var terrorister då. Nu tycker jag så synd om dem som inte är det.

Everybody's got a hold on hope, it's the last thing that's holding me.

Men aldrig nått ut.