Tidy up, I said to myself, and then I became a crazy person and never stopped.

texter av minnen är inte alltid så kul, eller snarare intressant kanske. jag slängde det mesta, threw it away, men sparade en del för att komma ihåg eller snarare se mig själv annorlunda än som jag gjorde innan, men fortfarande nu, och inte då.
det bästa jag hittade när jag städade var en lapp från Hugos där Olle hade skrivit bra saker om mig, så att jag kan visa det när jag söker jobb. jag undrade vart det hade tagit vägen.
jag hittade också kladdmassa, according to google translate it's smudge mass in English, but I'm not convinced.

för nu har jag kunnat sätta upp bilderna på garderoben så att de sitter bättre, och även sätta upp de bilder som fallit ner gång på gång och även satt upp lite fler nya bilder. nu är väggen nästan full och jag tror faktiskt att jag vill ta kort på den och visa. vänta lite.

Nej, jag är inte fotograf, och jag redigerar inte mina bilder särskilt alls eller speciellt.

Och bilderna är lite sneda, uppenbarligen såg jag inte det förut.

Jag ska rätta till bilden på tjejen som säger "Take a bite out of life!" för det såg jag ändå förut. Jag trodde det löste sig, men uppenbarligen, apparently inte.

Annars tycker jag att det bara gör att det ser lite mer levande ut. Det är ju inga familjefoton, ju.

Jag tycker att det ser lite lite ut på bilden, men det ser mer ut i verkligheten.

Men ingen ser omständigheterna på en bild.

Jag har förresten också städat i bokhyllan och slängt, eller nej inte slängt, lagt undan det som jag inte vill ha kvar längre och det gjorde att det blev finare och tommare och såg lite mer städat ut, inget ligger längre huller om buller (that's helter skelter in English).

Higgledy-piggledy var också ett roligt ord för det.
Men som sagt, nej.

Och jag kunde aldrig hitta rätt beskrivning heller.