I samma rum, men olika situationer, olika tankar, som om vi inte ens vore där. Som en familj.

Jag som gråter långt innan det bryter ut. Någon andas, någon stickar. Jag sitter i centrum, i fokus. Man märker det på lång väg. Någon frågar vem det är hon är lik, Eva någon. Hon som jag inte tycker vidare om? frågar någon. Ja, precis. Och tårar rinner för min kind. Hon jagar efter friheten. När den fångas är man död. Och se hur hon fångar den. Sedan hörs det. Pistolskott, som ekar. Ekar in i den andras kropp. Tårar rinner mer och längre ner, ner för kinden, för kindbenet, halsen, innanför tröjan. Eva Fröling! Ja, just det, så heter hon. Så säger de. Och avslutar. Med att påstå att det var en fin film. Det var inte mycket som hände, men ändå.
Och jag som blivit stum svarar ingenting. Det är det enda svar jag har. Som jag klarar av.

Torkar bort allt, men inte diskret ändå. Rinner men torkar.

Kan jag slå över lite snabbt på handbollen nu? frågar någon.